Anonym skrev 2021-11-16 15:17:18 följande:
Jag brukade förespråka att diagnostiseras för att få rätt hjälp, men sedan lärde jag mig den bistra sanningen att man får sämre vård med diagnos. Så nu förespråkar jag endast om det verkligen är nödvändigt.
Där finns alltid två sidor av ett mynt. Jag har Aspergers, mina föräldrar påbörjade aldrig utredningen på mig som barn. Dom trodde inte det behövdes. Jag var dessutom lugn, så stökade ju aldrig så att omgivningen blev negativt påverkad. Det var alltså ganska lätt att låta mig flyga under radarn.
Jag hade verkligen behövt ha den diagnosen redan som liten, istället för att först få den som 30+ år gammal. Först nu vet jag varför alla mina försök till att klara utbildning, klara av att jobba, fixa relationer och även mycket i det vardagliga varit så extremt svårt och varför jag så ofta misslyckats med det. Jag är intelligent och snabblärd, så klarade av att kompensera för mycket av mina svårigheter i grundskolan, hade svårt för stöket i klassrummet så hörde ju nästan aldrig vad läraren sa på lektionerna, därav märktes det inte att jag faktiskt hade problem och led i det tysta. Men när alla kraven började öka ju äldre man blev? Katastrof är det ordet som beskriver hur jävligt svårt jag har haft det, och hur mycket psykiskt lidande man tvingats bära på sina axlar i onödan för att man inte kunnat förstå varför man inte klarar av sådant som andra verkar kunna utan att behöva tänka på det. Jag har ju märkt att jag avviker. Känt mig som ett ufo. Burit masker för att försöka passa in, och kamouflerat flera av mina autistiska drag.
I mitt fall har det kvittat med diagnos eller ingen diagnos när det har rört vårdkontakt. Jag märker ingen skillnad, men är ju snarare nu medveten om att man kan vara mer avfärdande gentemot personer med NPF. Jag vet nu även varför personer med NPF kan ha svårigheter med att tex identifiera vart i kroppen någon gör ont, på vilket sätt det känns fel och så vidare. Vilket i praktiken lett till att jag faktiskt står på mig mer, och inte ger mig. Jag ser till att komma förberedd till läkaren. Alternativt tar jag med mig mitt personliga ombud om jag känner att man inte lyssnar.
Jag önskar innerligt att jag hade fått min diagnos mycket mycket tidigare. Livet hade blivit otroligt annorlunda för mig, och jag hade sluppit en hel del av den starka ångest som vilsenheten av att inte förstå skapade.
