• Anonym (???)

    Nackdelar med att få diagnos (ADD)

    Jag är rätt säker på att mitt barn har ADD. Känner att jag har hittat många fördelar med att få en diagnos fastställd men skulle gärna vilja få bättre koll på nackdelarna också så att man kan ge sig in i processen med öppna ögon. Vill inte att han ska bli överraskad om 10 år för att han t.ex. inte kan arbeta med sitt drömyrke för att diagnosen utesluter det. 

    Har t.ex. försökt hitta lista på yrken som kräver att man är "diagnosfri" men hittar bara militär, brandman och polis men jag gissar att det finns många fler. 

    Finns det några problem med att teckna vissa försäkringar? Eller förhöjd premie?

    Biverkningar av medicinering?

    Och annat som ni själva stött på eller vet om kan vara problem.

  • Svar på tråden Nackdelar med att få diagnos (ADD)
  • Anonym (D)

    När det gäller att få t.ex. mattetal gjorda kan kombinationen hög begåvning och svårigheter att behålla fokus lätt göra att det inte blir så mycket gjort på lektionerna.

    När min son gick på lågstadiet och början på mellanstadiet tyckte han ofta att matteuppgifterna var så tråkiga att han inte kunde fokusera på dem.

    Det som hjälpte oss var dels att han fick göra diagnostiska prov för att kunna få mer avancerade uppgifter direkt på de delar han faktiskt redan kunde, och även att han på nya moment fick lov att räkna färre uppgifter av det enklare slaget och eventuellt få mer utmanande material att jobba med.

    När han utmanades lite blev det lättare för honom att behålla fokus, och fick mer gjort. 

  • Anonym

    Jag brukade förespråka att diagnostiseras för att få rätt hjälp, men sedan lärde jag mig den bistra sanningen att man får sämre vård med diagnos. Så nu förespråkar jag endast om det verkligen är nödvändigt.

  • Anonym (???)
    Anonym skrev 2021-11-16 15:17:18 följande:

    Jag brukade förespråka att diagnostiseras för att få rätt hjälp, men sedan lärde jag mig den bistra sanningen att man får sämre vård med diagnos. Så nu förespråkar jag endast om det verkligen är nödvändigt.


    Jag tror tyvärr att det är nödvändigt. Har varit i kontakt med läraren nu som har kunnat notera saker som att han kan bli sittande och inte göra någonting alls under långa stunder mm

    Så nu är nästa fråga. Hur pratar jag med min son om det här? Ska vi säga att han kanske har en diagnos och kan få hjälp med det som han tycker är svårt nu? Eller ska vi bara prata om att vi behöver gå till en massa olika läkare och så kommer en ev. diskussion om diagnos senare?
  • Anonym (Två sidor)
    Anonym skrev 2021-11-16 15:17:18 följande:

    Jag brukade förespråka att diagnostiseras för att få rätt hjälp, men sedan lärde jag mig den bistra sanningen att man får sämre vård med diagnos. Så nu förespråkar jag endast om det verkligen är nödvändigt.


    Där finns alltid två sidor av ett mynt. Jag har Aspergers, mina föräldrar påbörjade aldrig utredningen på mig som barn. Dom trodde inte det behövdes. Jag var dessutom lugn, så stökade ju aldrig så att omgivningen blev negativt påverkad. Det var alltså ganska lätt att låta mig flyga under radarn.

    Jag hade verkligen behövt ha den diagnosen redan som liten, istället för att först få den som 30+ år gammal. Först nu vet jag varför alla mina försök till att klara utbildning, klara av att jobba, fixa relationer och även mycket i det vardagliga varit så extremt svårt och varför jag så ofta misslyckats med det. Jag är intelligent och snabblärd, så klarade av att kompensera för mycket av mina svårigheter i grundskolan, hade svårt för stöket i klassrummet så hörde ju nästan aldrig vad läraren sa på lektionerna, därav märktes det inte att jag faktiskt hade problem och led i det tysta. Men när alla kraven började öka ju äldre man blev? Katastrof är det ordet som beskriver hur jävligt svårt jag har haft det, och hur mycket psykiskt lidande man tvingats bära på sina axlar i onödan för att man inte kunnat förstå varför man inte klarar av sådant som andra verkar kunna utan att behöva tänka på det. Jag har ju märkt att jag avviker. Känt mig som ett ufo. Burit masker för att försöka passa in, och kamouflerat flera av mina autistiska drag.

    I mitt fall har det kvittat med diagnos eller ingen diagnos när det har rört vårdkontakt. Jag märker ingen skillnad, men är ju snarare nu medveten om att man kan vara mer avfärdande gentemot personer med NPF. Jag vet nu även varför personer med NPF kan ha svårigheter med att tex identifiera vart i kroppen någon gör ont, på vilket sätt det känns fel och så vidare. Vilket i praktiken lett till att jag faktiskt står på mig mer, och inte ger mig. Jag ser till att komma förberedd till läkaren. Alternativt tar jag med mig mitt personliga ombud om jag känner att man inte lyssnar.

    Jag önskar innerligt att jag hade fått min diagnos mycket mycket tidigare. Livet hade blivit otroligt annorlunda för mig, och jag hade sluppit en hel del av den starka ångest som vilsenheten av att inte förstå skapade.
  • Anonym (anonym)
    Anonym (Maria) skrev 2021-11-16 10:09:17 följande:
    Märkligt det där, eftersom just välfungerande människor med tex autism verkligen är de typer som passar i blåsljusarbeten och dylikt som du säger.

    Även i vanliga sjukvården mycket vanligt med läkare som är autistiska visserligen högfungerande, men man måste nästan ha avvikelser för att klara av dessa yrken och orka, studera så länge. El låt säga spetskompetenser. Alla har ju inte det förstås, men många jag känner hade fått en autismstämpel i dagens samhälle. De är forskare, överläkare bl a. Några av dessa är lite "speciella" socialt privat, men fungerar super på sina arbetsplatser även med kollegor. Många verkligen ser lösningar som inte andra ser. Eller ens kan förstå. Sedan stänger vissa ned privat vilket är förståeligt också.
    Det är ju det här som är så otroligt märkligt med neuropsykiatriska diagnoser. Dessa individer kan vara riktigt intelligenta och prestera över normalt inom vissa områden. Men för att de inte passar in där det är som viktigast enligt normen, så får de en stämpel. 

    Jag ställer mig lite frågande till om det är så bra alltid att stämpla människor för livet. Jag menar, många som inte har diagnos kan vara minst lika dåliga på något annat, men det anses okej att de är dåliga på detta i det samhället vi lever i.

    Problemet som jag ser det med diagnoser är just att många blir utstötta och får inte anpassning till att leva ett så bra liv det bara går. 

    Sedan är frågan också hur man bevisar att ett beteende är medfött. Man blir ju formad av sin omgivning från födsel till vuxen. Det är vanligt att människor som har svårt för sig på olika sätt har föräldrar med missbruk eller föräldrar som är högst olämpliga på andra sätt. 
  • Anonym (Aspie)
    SweeneyToad skrev 2021-11-15 21:35:31 följande:

    Jag har inte ADD, men en annan NPF-diagnos, nämligen Aspergers.

    Jag har fått sämre behandling av vänner, familj, myndigheter, vården, och arbetsförmedling pga jag har diagnosen Aspergers. 

    Det finns väl medicin för ADD? Då är det värt att utreda tycker jag. 


    Men vilka kommer att kunna se att man har en diagnos? Vården lär väl veta men andra instanser kan väl inte se det om man inte berättar det? Blir man stämplad för livet? Även om allt fungerar bra runt individen?
  • Anonym (A)
    Anonym (???) skrev 2021-11-16 14:46:28 följande:
    Ja jag vet. Tycker det är väldigt synd faktiskt att det inte får vara en egen variant då det ju är så mycket fokus på just hyperbiten för adhd samtidigt som man själv sitter med ett barn som är rena motsatsen med "hyperpassiv" istället. 

    Det finns ju såklart en bra grej med att det är samma också då koncentrationsbiten är samma. Men rent logiskt så tänker jag att ADD borde vara "grundformen" och ADHD underformen med tillägg av hyperaktiviteten. Tänker att det vore positivt även för de med ADHD att få mer fokus mot ADD-biten där och inte bara mot H:et. 

    Jag tycker att det är bra som det blev nu faktiskt. Det finns även kombinerad form vilket gör att det mest logiska är som det är.


    Barnet kan vara "hyperaktiv" på insidan. Även hyperfokusera ibland. Jag tror det är svårt att veta för läkarna om det är add eller kombinerad faktiskt. Allt går ihop ändå :)

  • Anonym (HH)
    Anonym (???) skrev 2021-11-16 14:46:28 följande:

    Ja jag vet. Tycker det är väldigt synd faktiskt att det inte får vara en egen variant då det ju är så mycket fokus på just hyperbiten för adhd samtidigt som man själv sitter med ett barn som är rena motsatsen med "hyperpassiv" istället. 

    Det finns ju såklart en bra grej med att det är samma också då koncentrationsbiten är samma. Men rent logiskt så tänker jag att ADD borde vara "grundformen" och ADHD underformen med tillägg av hyperaktiviteten. Tänker att det vore positivt även för de med ADHD att få mer fokus mot ADD-biten där och inte bara mot H:et. 


    Det kan jag inte hålla med om, varken "logiskt" eller var fokus brukar hamna. ADHD har tre varianter: företrädesvis ouppmärksamhet, företrädesvis hyperaktivitet och impulsivitet, och den vanligaste, kombinerad typ av tidigare nämnda.
  • Anonym (H)

    Jag har ADD vilket jag fick reda på när jag var 30+. 99 % av svårigheterna har jag lärt mig att hantera, jag trodde helt enkelt att det bara var vanliga jobbiga grejer, att alla har nåt som är skit.

    Enda fördelen är att jag får en mentor och medicin under studierna. När jag börjar jobba igen slopar jag nog medicinen.

    Beroende på "hur mycket" ADD han har så kan han säkert klara sig utan diagnos på pappret, med rätt stöd och påläst förälder.

  • mari123

    Jag undrar om barn med diagnoser FÅR hjälp och stöd i dagens skola? Man läser ju aldrig om annat än sparkrav, tänker jag. Om det är säkert att det gynnar ens barn att få en diagnos så ska man självklart se till att barnet får en.

  • Anonym (???)
    mari123 skrev 2021-11-17 07:07:26 följande:

    Jag undrar om barn med diagnoser FÅR hjälp och stöd i dagens skola? Man läser ju aldrig om annat än sparkrav, tänker jag. Om det är säkert att det gynnar ens barn att få en diagnos så ska man självklart se till att barnet får en.


    Skolan han går på är bra på att se de enskilda eleverna och jag tror faktiskt att han kan få hjälp och viss anpassning även innan en ev. diagnos. Första steget för diagnos i länet måste gå via skolhälsovården och skolan har redan hjälp oss med att vi ska få komma dit. 

    Min misstanke är tyvärr att han kommer behöva mer hjälp än så och ev. mediciner för som det är nu så funkar verkligen ingenting. 
  • Gryntroll
    mari123 skrev 2021-11-17 07:07:26 följande:

    Jag undrar om barn med diagnoser FÅR hjälp och stöd i dagens skola? Man läser ju aldrig om annat än sparkrav, tänker jag. Om det är säkert att det gynnar ens barn att få en diagnos så ska man självklart se till att barnet får en.


    Här har jag förstått det som att när en diagnos är fastställd finns hjälp att få. Skolan har då andra möjligheter och samtidigt får de krav på sig att hjälpa och stötta. 

    En vännina slet som ett djur för att få stöd och hjälp till sitt barn innan diagnos. Och för att familjen slet så hårt hemma orkade barnet "hålla ihop" i skolan så de tyckte att det fungerade bra. Dvs diagnosen dröjde eftersom det krävdes att skolan reagerade för att få en ordenligt utredning. Men när väl diagnosen kom beskrev hon det som att en helt ny plånbok öppnades och barnet fick stöd i form av extra resurs, justerade förväntingar på deltagande på ex studiedagar och schembrytande-dagar osv. 
  • Anonym (???)
    Gryntroll skrev 2021-11-17 09:18:05 följande:
    Här har jag förstått det som att när en diagnos är fastställd finns hjälp att få. Skolan har då andra möjligheter och samtidigt får de krav på sig att hjälpa och stötta. 

    En vännina slet som ett djur för att få stöd och hjälp till sitt barn innan diagnos. Och för att familjen slet så hårt hemma orkade barnet "hålla ihop" i skolan så de tyckte att det fungerade bra. Dvs diagnosen dröjde eftersom det krävdes att skolan reagerade för att få en ordenligt utredning. Men när väl diagnosen kom beskrev hon det som att en helt ny plånbok öppnades och barnet fick stöd i form av extra resurs, justerade förväntingar på deltagande på ex studiedagar och schembrytande-dagar osv. 
    Ja det är så tråkigt att det ska krävas diagnos för att få den hjälp man behöver. Och om man har en diagnos som inte stör andra och trots diagnosen klarar skolan kan det ju bli jättesvårt att få hjälpen inte bara vad gäller insats från skolan men också att skolan hjälper till med att se till att man faktiskt kommer på utredning (gissar att det är olika i olika regioner, men här är det krav på att remissen för utredning kommer från skolan). 

    Men som tur är just för mig så har han både bra skola och lärare och det tog typ 30 minuter från att jag kontaktade läraren tills hon återkom med en plan på nästa steg från skolans sida. 
  • Anonym (Maria)
    mari123 skrev 2021-11-17 07:07:26 följande:

    Jag undrar om barn med diagnoser FÅR hjälp och stöd i dagens skola? Man läser ju aldrig om annat än sparkrav, tänker jag. Om det är säkert att det gynnar ens barn att få en diagnos så ska man självklart se till att barnet får en.


    Tyvärr är det så. Enbart de som bråkar, slåss är utagerande får möjligtvis stöd.
  • Anonym (HH)
    Anonym (Maria) skrev 2021-11-17 18:03:46 följande:

    Tyvärr är det så. Enbart de som bråkar, slåss är utagerande får möjligtvis stöd.


    Nej, det stämmer inte alls. Dock är behoven alltid större än resurserna - både räknat i kunskap och bemanning. Friskolereformen (med mera) har dränerat kommunerna.
  • Anonym (Maria)
    Anonym (HH) skrev 2021-11-17 19:39:47 följande:

    Nej, det stämmer inte alls. Dock är behoven alltid större än resurserna - både räknat i kunskap och bemanning. Friskolereformen (med mera) har dränerat kommunerna.


    Jovisst är behoven alltid större. Håller med. Men vet av egen erfarenhet hur det kan se ut när man har ett tyst och försiktigt barn med autism som behöver hjälp.

    Men det kan säkert fungera bra i andra kommuner.
  • mari123
    Anonym (HH) skrev 2021-11-17 19:39:47 följande:
    Nej, det stämmer inte alls. Dock är behoven alltid större än resurserna - både räknat i kunskap och bemanning. Friskolereformen (med mera) har dränerat kommunerna.
    FAST jag har under de sista, låt säga, 40 åren inte läst annat i tidningen än att kommunen går med förlust x antal miljoner! Jag tror INTE det är friskolorna som är orsak till den dåliga ekonomin utan att det är för många kockar till en soppa! och ingen har direktansvar!
  • Anonym (Autistisk tjej)
    Anonym (HH) skrev 2021-11-17 19:39:47 följande:
    Nej, det stämmer inte alls. Dock är behoven alltid större än resurserna - både räknat i kunskap och bemanning. Friskolereformen (med mera) har dränerat kommunerna.
    Kommunala skolor kostar lika mycket för kommunen. 
  • Anonym (HH)
    Anonym (Autistisk tjej) skrev 2021-11-22 05:37:40 följande:

    Kommunala skolor kostar lika mycket för kommunen. 


    Nej. Jag skrev inte att skolpengen är olika hög, jag skrev om problemet som dränerar den kommunala skolan. En klass på 18 elever där 7 gått till friskolan är en förlust för kommunen till skillnad från klassen på 25. Friskolorna är också experter på att försöka klämma av kommunen tilläggsbeloppet.
Svar på tråden Nackdelar med att få diagnos (ADD)