vem betalar på dejt?

Anonym (Lena57) skrev 2021-11-16 00:12:54 följande:

Hej!

Vill höra er syn på detta. Vem tycker ni ska betala på en första dejt? Mannen eller kvinnan? Eller ska man betala var för sig?

Om en man inte betalar på en första dejt så får han ingen andra dejt med mig. Det bara är så. Jag känner mig inte ?köpt? för att han betalar maten?.. är inte skyldig honom sex efteråt eller så. Vet att vissa kvinnor känner så och får någon ?tacksamhetsskuld?..

Jag personligen anser att mannen ska betala på en första dejt, och andra etc. Man vill ju känna sig kvinnlig och uppvaktad! Mannen ska protect och provide.

Går igång på en klassisk gentleman som håller upp dörren, tar notan etc. Sedan är jag ju väldigt svag för blommor och dikter med. Vad anser ni?

Jag är lite av "den gamla skolan där" i att jag faktiskt tycker att visst manligt/kvinnligt är väldigt fint. Ett exempel kan vara att hålla upp dörren för en kvinna, det innebär inte att jag inte tror att hon är fullt kapabel att öppna en dörr själv, det är en gest, inget annat. (inte för att jag slår dörren i ansiktet om det kommer en kille gående istället, men ja ni fattar säkert).

Samma sak att betala på dejter. Jag tenderar att vilja betala, det känns bra att göra det. Och det innebär inte att jag på något sätt anser mig ha en "hållhake" på kvinnan ifråga, och ej heller att jag betvivlar hennes förmåga att betala för sig själv (jag gillar faktiskt självständiga kvinnor, både ekonomiskt och emotionellt sett). Jag vill påstå att det är ett maskulint drag att vilja göra det. Det är min syn, och jag förstår att alla inte ser det så, vilket är helt ok.

Nu är det ju skillnad på en första "riktig" dejt och t.ex en första dejtingapps-dejt, vilket är mer en ömsesidig "screening" för att se om man klickar irl överhuvudtaget, jag brukar kalla det "dejt 0", dock erbjuder jag alltid att betala kaffet/teet även på dessa, men där känns det knäppt att dra till med en middag när man aldrig riktigt träffats.

Anonym (Snälla...) skrev 2021-11-17 10:28:47 följande:

Fast enskilda ekonomier behöver inte betyda att den ene äter oxfilé och löjrom medan den andra skrapar i havregrynsburken. Också vi som inte har gemensam ekonomi i relationer, kan ha överenskommelser, gemensam förståelse och generositet och ansvar gentemot varandra.

Vi går med jämna mellanrum igenom vår ekonomi, kommer överens om hur vi gör vid olika situationer som påverkar var och ens ekonomi, och ser till att ha en samsyn kring vilka gemensamma inköp vi gör. Vi tar ett gemensamt ansvar om barn och familj och den som till exempel vabbat mest ett år, erbjuds ekonomisk kompensation för detta. Men eftersom vi delar på föräldraledighet och vab, är det sällan ett problem.

Vi hade typ så när jag var sambo för ~100 år sedan. Inga barn eller så inblandade. Men egna konton, och delade på räkningar/hyra/mat/etc, men i proportion till hur mycket vi tjänade, så att vi i runda slängar hade lika mycket kvar efter allt var betalt. Jag tycker personligen att den varianten är sund, inte minst för att man kanske är olika sparsam/slösaktig med pengar, och då undviker man mycket konflikter på det sättet.

Plus att man har kvar lite individ-tänk, och inte bara är 100% "vi" i allting, vilket jag tror är nyttigt.

vem betalar på dejt?

INNEHÅLL