Det är alltid ett dilemma.
Personligen så ser jag det som att vi bor på våra barns hemort. Vi skulle inte flytta om vi inte behövde och dra upp barnen med rötterna. Vi bor inte på någon av våra hemorter eller ens i Sverige. Barnen har till och med en del av en annan kultur och språk än vad vi föräldrar har. Det kanske är därför jag resonerar som jag gör.
Tror du at du skulle trivas i din frus barndomsort? Skulle du sakna din egen barndomsort om du flyttade? Vad skulle du sakna (släkt, vänner, naturen, nöjen, havet, snön, att det inte är snö på vintern, sommarvärmen, sandstranden, skidbackarna)? Trivs du där du bor nu eller hade du önskar att bo någon annanstans?
Vad skulle du se framemot i din frus barndomsort? Ett mer spännande jobb, ett gårdsbruk du alltid drömt om, större utbud av aktiviteter som du tycker om, bättre och större hus, billigare att leva?
Jag förstår rädslan om att bli fast på ett ställe vid en eventuell separation. Det blir du troligtvis om ni flyttar och sedan separerar.
Vad finns mitt emellan på 15 mils avstånd? Det är inte så att ni kan flytta halvvägs och ha ?nära? till båda platserna? Vid en separation är ni båda i så fall fast där troligtvis då det måste vara en plats ni båda kan trivas i de närmsta 14 åren.
Personligen hade jag inte slitigt upp barnen för att jag saknade släkten eller min hemstad. Alla är olika. En olycklig förälder som inte trivs är inte heller en bra lösning (men nu verkar det inte vara vantrivsel i detta fallet). Jag hade tänkt mig för både en och två gånger innan en eventuell flytt.