Jag och min man har sent i livet kommit fram till att vi vill ha barn. Jag är 43 och han är 49. Frågan är om det är egoistiskt av oss att skaffa barn? Vi vet om riskerna att få barn i vår ålder, så vilken livskvalitet får ett barn om det blir något gravt ?fel? pga att mamma och pappa var ?för gamla???
Va?
Det är ju alltid egoistisk att skaffa barn eftersom de inte är tillfrågade.
Sen förstår du väl själv att ingen här kan sia om livskvalitet?
Ställ snarare frågan vilken livskvalité en pensionerad förälder kan ge en tonåring...
Vill ni ha barn är det klart att ni ska ge det ett försök!
Det är ju svårt att svara på.
Det finns unga människor (25-30 år) som är helt odugliga som föräldrar, både fysiskt och psykiskt. Det är ju bara att läsa trådar här på FL.
Är ni i bra fysisk form så blir det knappast några större problem i er ålder.
Jag vet 50 åringar som är i bättre fysisk form än vad många yngre är.
Visst finns det en större "risk" att barnet föds med Downs syndrom, fast det kan ju drabba även yngre kvinnor.
Många gånger är man ju mognare i er ålder, man har bättre tålamod, mycket bättre ekonomi.
Jag var 53 år när mitt första barnbarn föddes. Jag har varit lika engagerad som en förälder sen hen föddes, med lämning och hämtning på förskola/skola, även med läxor och annat föräldrar gör.
Jag är 63 år och barnbarnet håller mig ung fysisk och psykisk 
Jag tror faktiskt inte en människa med tex Downs symdrom har sämre livskvalitet och i övrigt så kan nog äldre föräldrar ge både mer tid och saker är yngre. Lycka till!
Klart det är egoistiskt att skaffa barn - men det är det alltid - så det har inte med er ålder att göra Vi lever ju länge numera, vissa upp till 100, de flesta blir över 80, så blir det barn kommer ni ju finnas med i bilden en bit in i det eventuella barnets vuxenliv mest troligt Hur ser nätverket och släkten ut i övrigt? Kan ju vara något att fundera på om man - troligen - får ett endabarn. Annars så får de ju vänner, så det löser sig.
Gick i skolan med en grabb vars föräldrar var i ungefär samma ålder som ni är när han föddes. Var inget konstigt alls egentligen, mer än att hans föräldrar var lite äldre än resten. Men vem bryr sig? De var yngre i sinnet än mina (väldigt unga) föräldrar - som snarare kunde vara rätt mossiga. Nu är de 70+ och har inga problem att springa efter barnbarn.
Och det finns väldigt bra tester för att utesluta kromosomavvikelser, om den biten nu skulle oroa dig/er.
Men om ni vill ha barn måste ni ju sätta igång nu, nu, helst igår. Ni kan inte fundera längre.
Är i samma ålder och chansen för att bli gravid är väl typ minmal..
Hur länge har ni varit tillsammans, har ni börjat försöka söka för att göra ivf?
Alltså tror väl att det ska mycket till för att ni ens ska kunna bli gravida och genomgå en graviditet med positiv utgång . (Pga er ålder) men kör på tycker jag. Barn tillför så troligt mycket. Även äldre föräldrar kan givetvis göra ett bra jobb. Lycka till :)
Alltså tror väl att det ska mycket till för att ni ens ska kunna bli gravida och genomgå en graviditet med positiv utgång . (Pga er ålder) men kör på tycker jag. Barn tillför så troligt mycket. Även äldre föräldrar kan givetvis göra ett bra jobb. Lycka till :)
Min man och jag är båda 43 och får vårt tredje barn om ca en månad. Vi fick 1/20000 på KUB, alltså den lägsta risken för kromosomavvikelser och hittills har allt sett jättebra ut, både bebisen och jag mår utmärkt. Det är olika från person till person men för vår del tror jag att vår tredje har bättre förutsättningar än ettan och tvåan. Vi har ett bättre och stabilare förhållande, bättre ekonomi och är mer mogna. Ser så mycket fram emot den här bebisen och att riktigt få njuta. Om ni vill ska ni absolut köra på det, det är bara att sätta igång! Inte nödvändigtvis svårt heller att bli gravid i den åldern, det tog några månader bara för oss, men det där är ju individuellt också.