Växa upp utan syskon och bara ha ett barn- hur är det?

Uppvuxen som ensambarn. Har bara positiva erfarenheter, men man kan ju inte riktigt jämföra mot en livssituation man aldrig varit i. Men all in all så är jag glad att jag fått växa upp som ensambarn. Jag har alltid varit nära mina föräldrar, fantastisk relation med dem. Ett personlighetsdrag som jag kanske antingen fått eftersom att jag varit ensambarn, alternativt alltid haft men som kan bidra till att jag gillat att vara ensambarn, är att jag återhämtar mig och får energi av att få vara ifred. Alltså introvert i den korrekta bemärkelsen, att man laddar batterierna genom att få tid för dig själv. Är i övrigt social och väldigt öppen utåt, extraversion handlar ju just om vad som ger en person energi, inte hur man är som person. :)

Planerar själv att "bara" skaffa ett barn, det finns gott om andra nära och kära som har barn i liknande ålder, så fina släktrelationer med personer i samma ålder kan formas ändå. Tyvärr är min erfarenhet från personer med syskon att det kan skada mer än det ger. Vet att så inte alltid är fallet, men det är de anekdoter jag mött.

Ser heller inte nån poäng med att fortsätta överpopulera världen.

Håller klar med föregående inlägg.

Skaffa inte barn för att man "ska" ha syskon. Skaffa inte barn för att nuvarande barn ska ha syskon. Skaffa barn om ni känner att ni vill och orkar och har resurser för ett barn till.

Med resurser menat jag inte nödvändigtvis pengar och hus etc, utan mentala resurser, kärlek, och tid så att alla barnen får kvalitetstid med föräldrarna och blir sedda.