Vi som planerar barn 2023

Hej! Äntligen en tråd man kan vara med i 

Jag och min sambo ska också börja försöka under 2022. Det blir vårt första bebis. Tar ut min hormonspiral om 2-3 månader vilket vi kom fram till gemensamt när jag satte in spiralen. Så det blir nog att vi börjar i april/maj vi med. 

Vi är båda mellan 25-30 år gamla och har precis flyttat till ett hus som behöver lite småpyssel så det vore kul om vi hann med lite sånt innan, men det är absolut inget måste. 

Ser på det hela men skräckblandad förtjusning. Mäter temperatur för att ha koll på min cykel och har redan beställt hem ägglossning- och graviditetstester. Sen får man ju se om allt kastas huller om buller när man tar ut spiralen ändå. Men tycker ändå att det är liiite läskigt att man ska gå in i ett nytt skede i livet och att ta ett så stort beslut som påverkar en resten av livet. 

Har också funderat på när man ska berätta om en graviditet, ibland är jag en sån person som bara vill berätta allt för alla men sen är det ju spännande att försöka hålla det hemligt till åtminstone magiska V12. För vår del beror det också på när i graviditeten som de olika högtiderna inträffar eftersom det bjuds på alkohol och liknande. 

Ska bli kul att diskutera med er och följas åt under resan och hoppas att allt går bra 

Har haft den i 5 år som var "rekommendationen" när jag satte in den. Men när jag ringde barnmorskan för att boka tid för att ta ut den så informerade hon om att jag kunde ha den i 6 år. Kändes så typiskt när man ÄNTLIGEN ska få börja försöka. Men vi beslutade oss för att vi tar ut den ändå eftersom det kan ta ett tag. 

Haha ja sist jag tackade nej till alkohol fick jag direkt frågan av svärmor om jag var gravid. Så det är liksom inte som att det inte kan hända att någon frågar. Förstår inte riktigt varför man ställer den frågan eftersom hon inte har någon aning vart vi står. Tänk om jag hade varit gravid, hur kul hade det varit att berätta det bara sådär? Eller om vi försökt länge utan resultat? 

Min nya grej det senaste året har faktiskt varit att avstå alkohol lite då och då för att vänja mig vid omgivningens reaktioner. Och för att alla andra ska vänja sig vid att jag inte dricker hela tiden utan att det ska vara någon bakomliggande anledning. 

Känner igen mig i det du skriver, både i längtan efter barn och i oron över fertiliteten. Det är ju så ovisst om man kan bli gravid, speciellt om man inte råkat bli/varit det innan. Men man försöker ju tänka lite extra på att göra positiva val som du säger men kanske inte snöa in sig allt för mycket innan man ens har börjat försöka. 

Har nog plöjt genom de flesta avsnitten av Vattnet går och tycker allt som har med graviditet och förlossning är så spännande! Det är ju så intressant att bara grotta sig ner i all information som finns, har förhoppningen att ju mer påläst jag är desto mer kan jag slappna av sen när det väl är dags. 

Vi verkar vara rätt många i tråden som börjar i april så du är nog inte ensam om att försöka undvika en födelsedag i december ;)  Självklart är man ödmjuk inför att det inte är en självklarhet att kunna bli gravid lätt eller alls men vill man göra något så enkelt som att avstå en månad så ska man ju få göra det.

Håller med om besattheten, förstår inte alls hur man kan gå efter- "händer det så händer det". Älskar att planera och har man ett mål vill man ju bara göra allt man kan haha :D

Vore spännande att veta hur ni i tråden har tänkt att gå till väga när det väl är dags att sätta igång.

Min sambo är övertygad om att det kommer ta tid men vill ändå att graviditeten ska ske rätt spontant (så att han inte behöver ha så stor press på sig). Sen har han inte lite bråttom med barn som jag har och vill nog köpa sig lite tid  Jag gillar tanken på att det är spontant om det händer på kanske första eller andra försöket. Samtidigt är man ju så pepp att man vill "göra rätt" från början och ta ägglossningstest osv.

En annan del av mig vill inte låta det gå för länge heller mellan hormonspiralen och graviditeten. Som tonåring hade jag problem med menssmärtor och humörsvängningar innan jag började med preventivmedel, sen dess har jag varit så gott som mensfri. Ser verkligen inte fram emot att ha mens igen 

Ah förstår att det blir lite krångligare för din del. Hur fungerar det med tabletterna, får man ägglossning direkt eller hur vet man när man har det isåfalll? 

Ja jag tänkte att lite ska vi väl ha att skriva om nu när det ändå verkar vara några månader kvar för de flesta. Man vill ju grotta ner sig så mycket man kan innan det väl är dags :) 

Haha ja jag har både graviditetstester och ägglossningstester hemma sedan några månader tillbaka inför att det blir dags. Sen kommer ju ändå cykeln kastas om när jag väl tar ut spiralen men en liten del av mig har velat ta ett ägglossningstest för att bekräfta att jag har så pass bra koll på min cykel som jag tror. Meeen jag har hejdat mig. Förstår precis hur du menar med besattheten...

Min sambo får redan veta typ vid varje ägglossning, då vet han att jag är extra sugen haha. Inte för att något kan hända men då får han också ett hum om mitt humör de kommande dagarna och varför jag gråter för att vi inte har en bebis osv. Man blir ju knäpp! 

Men låter bra att du har koll på sekret och såna tecken och kanske tar extra initiativ. Jag skulle tycka det vore så svårt att hålla det "hemligt" liksom om du fattar vad jag menar. 

Första reaktionen är såklart att man blir superglad för deras skull. Man vill veta om allt om graviditeten och leva sig in i hur de har det. Sen så kommer avundsjukan men säger ju såklart aldrig något till de som är gravida.

Har velat skaffa barn i kanske 3 år "på riktigt" nu och under tiden har jag läst på en massa och lyssnat på poddar som att det vore dags snart. Känns som att det är kroppen som reagerar på att den vet att man har ett stabilt boende, stabil ekonomi och en stabil partner och det går liksom inte ihop varför man ska vänta. Kan liksom bli irriterad på att min sambo inte känner samma kroppsliga känsla som jag att det är dags snart. Men har respekterat att min sambo velat vänta plus att vi redan bestämt att efter jag haft spiralen i 5 år så tar jag ut den och sätter inte in en ny. 

Sen hjälper det inte heller att de som är nyblivna föräldrar eller är gravida i vår omgivning ger massa oombedda råd inför att det är "vår tur". De har ju ingen aning om vi försöker eller inte. Eller hur stort intresse jag har för ämnet och att jag har rätt bra koll.

Hehe så ja det är ett ganska känsligt ämne egentligen för mig, speciellt när det är så nära.

Har du testat dig ända sen den 4e? Och när skulle du fått mens senast? Känns konstigt med svaga utslag så länge tänkte jag. Är verkligen ingen expert så jag gissar bara. Kanske värt att fråga en barnmorska om strecket inte blir tydligare med att mensen fortfarande är sen?

Ah förstår precis hur du menar med att din sambo kanske ändrar sig. Vi är i samma situation. Min sambo har sagt ja till att vi börjar nu i vår/tidig sommar men är rädd att han kommer vilja dra ut på det lite till när det väl är dags.

Vi kommer också vara först i umgängeskretsen vilket kommer bli en stor omställning för oss i hur man kommer umgås med andra. Många i vårt umgänge är dessutom antingen singlar eller träffat sina partners de senaste 1-2 åren så för de är förmodligen inte barn på kartan riktigt än. 

Ärlig talat är just det här med barn vårt vanligaste "tjafs" just nu. Jag preppar mentalt och fysiskt och väntar otåligt på att det ska bli april/maj medan när vi diskuterar ämnet barn så har min sambo "inte har tänkt på det så mycket" eller "vill ta det som det kommer". Får panik av tanken på att han skulle säga att han vill vänta ett år till när det väl är dags...