Kan inte släppa min ungdomskärlek (trots 10+ år senare)

Sådana här tankar bygger på nostalgi. Du har ingen aning om, om ni skulle han haft det bra om ni hade fortsatt tillsammans. En tonårings minnen, men det är en helt annan sak än om ni skulle vara ihop nu. 

Livet var enkelt innan du blev vuxen med barn, jobb, räkningar.

Det är DET du saknar, inte nödvändigtvis honom som du inte känner som vuxen.

Livet var enkelt innan du blev vuxen med barn, jobb, räkningar.

Det är DET du saknar, inte nödvändigtvis honom som du inte känner som vuxen.

Sant. Jag tänker också så ibland. Jag vet ju inte hur det skulle ha varit OM vi blivit tillsammans. Kanske inte alls så bra som jag föreställt mig.

Sådana här tankar bygger på nostalgi. Du har ingen aning om, om ni skulle han haft det bra om ni hade fortsatt tillsammans. En tonårings minnen, men det är en helt annan sak än om ni skulle vara ihop nu. 

Samma här. Jag var 19 år när jag träffade en man som jag är säker på var den rätta. Jag tror att den rätta kan man aldrig riktigt komma över.

Jag tror på livslång kärlek och att det finns en rätta för alla, eller åtminstone för de flesta. Att många byter förhållande flera gånger under livet är inte kärlek. Den man verkligen älskar är man tillsammans med livet ut.

Jag tänker fortfarande på honom. Hur perfekta vi var för varandra, han var min bästa vän någonsin, hur lycklig jag var med honom och att det verkligen var "vi" på ett helt annat sätt än med någon annan.

Vi är födda nästan samma dag, umgicks sedan vi bägge var bebisar (genom våra mammor som är vänner). Gick i samma klass, satt ihop i klassrummet, gick till och från skolan ihop, lekte varenda dag, vi växte ihop och blev ett par. Alltid tillsammans. Han var min första...allt. Han är helt perfekt. Men strax innan vi blev 18 sjabblade jag bort det.

Jag drömmer om honom, fantiserar hur mitt liv hade sett ut om jag inte slarvat bort honom, om jag bara hade tänkt efter före...jag tänker på honom när jag onanerar. Minnena bleknar inte.

Jag är singelmamma idag. Han är gift och har barn. Han fick barn med den tjejen han träffade efter mig. Hon som egentligen borde vart jag. Hon lever mitt liv.

Varför går det inte att släppa?? Hur släpper man en sådan sak?? 

Jag känner kanske inte honom som vuxen, men han var verkligen min bästa vän och jag har aldrig känt någon annan så på djupet. Jag har långt mer minnen av honom och saker vi gjorde ihop än vad jag har av mina egna föräldrar. Så ja, jag saknar honom.Jag tror samma. Det är han jag verkligen älskar, och vi skulle vart tillsammans livet ut. Det var menat så. Så känns det.



Förstår precis hur du menar. Jag saknar också dom här tjejerna. Känner vemod.

Så kan det vara. Dejtade en tjej två gånger när jag var 22 och tänker att hade det blivit vi två hade livet sett så annorlunda ut idag. Hade kunnat bli så bra.

Ser henne ibland och påminns då om detta.

Jag känner kanske inte honom som vuxen, men han var verkligen min bästa vän och jag har aldrig känt någon annan så på djupet. Jag har långt mer minnen av honom och saker vi gjorde ihop än vad jag har av mina egna föräldrar. Så ja, jag saknar honom.Jag tror samma. Det är han jag verkligen älskar, och vi skulle vart tillsammans livet ut. Det var menat så. Så känns det.