Vet inte riktigt varför jag känner för att skriva här men det är väl mest för att kunna skriva för folk man inte känner. Det är snart jul och på julafton är det exakt en månad sen men sambo gick bort. Hon blev 22 år och jag är lika gammal. Hon fick en propp i lungan som gjorde att kroppen inte fick tillräckligt med syre. Jag va borta på jobb på Åland så jag fick åka hem så snabbt som möjligt efter att hon hade ringt till mig och sagt att hon hade ont i bröstet. Jag hann till Sverige och köra 30 minuter innan min mamma ringer och säger att hon inte längre finns med oss? Vi hade begravning nyligen och nu slås jag ännu hårdare av ensamhet och det känns som livet aldrig blir bättre. Vi delade allt tillsammans och hon va mer en bästa vän än sambo. Vi flyttade in i vår första lägenhet tillsammans och byggde upp den till en trygg miljö där vi trivdes enormt. Nu känns allt bara fel. Jag kämpar varje dag med att göra saker för att inte bli deprimerad eller ensam men varje gång man kommer hem slår ensamheten och sorgen en på käften. Får även känslan hela tiden när jag gör något att jag vill ringa till henne eller skriva vad jag gör. Får i en millisekund en glad känsla när jag kommer hem för att jag ser framför mig hur hon står där och blir lycklig för att se mig. Men så fort man kliver in så försvinner glädjen och smärtan kommer tillbaka. Oavsett kämpar jag för att hålla mig glad iallafall för innerst inne vet jag att hon vill att jag ska va glad och lycklig men det är tufft.
