Gambosa skrev 2021-12-30 10:29:16 följande:
Symptom borta
Tror att jag åter igen är med om ett MA. Otroligt trött på hela denna situationen, jagandet efter pluset som sedan omvandlas till oro som sist slutar i katastrof.
Nu är jag äntligen gravid men är helt övertygad om MA. Är gravid i v 8+5 men för tre dagar sedan försvann alla symptom. Har hoppats på att de skulle komma tillbaka men nej, inget. Har haft ett MA 2019 och då hände typ samma sak. Nu är det nyårsafton imorgon och känns dumt att åka till gynakuten idag för att riskera att förstöra hela helgen. Men oron och tankarna äter upp mig. Vad hade ni gjort?
Jag tycker inte du ska ta ut missfall/MA i förskott. För mig pendlade symptomen mycket sådär tidigt. Ena dagen var brösten enorma, molvärken var besvärande etc för att nästa dag vara helt borta. Det är vanligt att symptom kommer och går lite och behöver absolut inte betyda att graviditeten är över.
Vid mina tidigare missfall och MA har jag aldrig besökt gynakuten, däremot har jag fått ta blodprov hos min VC för att kunna jämföra HCG med ett par dagars mellanrum. Jag vet således inte hur lätt det är att få till ett VUL ens om du åker till gynakuten med tanke på att du inte verkar ha väldigt ont. Om du känner att oron äter upp dig och att den inte kan stillas ens genom att tänka att det verkligen inte behöver vara över, försök då få till ett VUL på gynakuten. Om något skulle vara fel är kanske helgen förstörd, men det kanske den ändå kommer bli om du spenderar all tid åt att oroa dig för att något är fel.
Om det är till någon tröst har jag känt oro och haft katastroftankar sedan jag blev gravid. Dagen innan vårt första VUL i typ vecka 7-8 var jag 110% säker på att allt var kört och jag tog ut katastrofen i förskott, men nog fanns det ett hjärta som tickade där inne och dessutom var jag längre gången än jag trodde.
Vid NIPT i vecka 11 var jag även då helt övertygad om att bebis hade dött. Med en klump i magen och gråten i halsen tog jag mig med skakiga steg iväg till ultraljudet men nog sjutton fanns det en levande krabat där inne som ännu en gång mätte längre än den vecka jag trodde att jag var i.
Efter det har jag vid ytterligare ungefär 23481923 tillfällen trott att det varit kört men genom en doppler hemmavid har jag kunnat få bekräftat att den lilla räkans hjärta fortfarande tickar på där inne.
Den oro jag haft, som kommit och gått, har än så länge varit helt obefogad. Jag hoppas att det är likadant för dig och att allt faktiskt är som det ska. Jag håller ALLA tummar för dig. Hojta om du behöver ventilera och uppdatera gärna om hur det går.
