Barnlängtan som ej släpper, blir bara starkare…

Får lite olika tankar när jag läser din trådstart. Jag tänkte först att du ville ha tips på hur du kommer över barnlängtan. För en del går det inte. Man får helt enkelt stå ut med en längtan tills det inte längre går ändå - då brukar det bli lättare. När barnbarnen kommer brukar saken vara klar. Då märker man plötsligt hur fantastiskt det är att få bebisgosa och följa ett nytt litet barns uppväxt - samtidigt som man slipper det där jobbiga med VAB, magsjuka och vaknätter Livets efterrätt!

Saker som kan hjälpa under den (korta) tid som är kvar är:

- Risker med graviditeten som ökar ju äldre man blir.

- Vad händer med familjen och syskonen om det föds ett sjukt barn. Vill man verkligen riskera det när man redan har många barn? Många som riskerar att bli åsidosatta.

- Är pappan över 40 ökar riskerna för barnets psykiska hälsa, t.ex. schizofreni. Det är ju också något som är omöjligt att testa för under graviditeten.

Hur du tar upp detta med din man... Ja, alltså det är ju bara att vara ärlig. Berätta för honom att du har det jobbigt med det här! Så kanske han kan stötta dig i beslutet när längtan slår till? Kanske hjälpa till att ordna saker för er som inte går med en bebis?

MEN har jag missförstått din trådstart och du vill ha tips på hur du får med din man på banan att skaffa en till... Ptja... Det är ju bara att ta upp det och vara ärlig med hur du känner. Skriven text eller muntligt sagt spelar inte så stor roll. Det värsta som kan hända är ju att han säger nej. Då får du läsa om min text innan detta stycke.

Jag är ungefär lika gammal som du och har barn, är på det stora hela nöjd med läget som det är. Men ibland får jag panik av känslan "aldrig mer". 
Det är ett kapitel av ens liv som håller på att avslutas, de år då man på ett någorlunda säkert sätt (risker ökar med åldern) kan sätta barn till världen är över.
Jag tror att det är helt naturligt att känna så som kvinna. Det är en stor sak att bilda familj, vara gravid och föda barn. Och den första tiden med en nyfödd har för mig varit magisk.  Att tänka "aldrig mer" om det? Jobbigt.

Men sånt är livet. Jag vill inte ha fler barn och inte min man heller så det är inte en logisk önskan om att bli förälder igen utan jag tror mycket på det fysiska. Att det inom kort kommer att bli omöjligt att ens bli gravid.

Här tror jag att antingen så får man panik på riktigt och bara måste ha en bebis. Men det ger mig lite "familjen annorlunda"-vibes. Att man på nåt sätt har fastnat i gravid/bebis-fasen och måste göra om det igen och igen. Eller så låter man sig själv tänka tankarna till slut och sen lämna dem. 
Alternativt om man väldigt gärna vill vara nära "processen" så kan man ju utbilda sig och söka jobb inom kvinnovården, som på förlossningen, MVC eller BVC för att få vara nära det där vackra, sköra.

För det första så - att utbilda sig för att vara nära det tar ju minst 6 år (3 år till ssk sen specialisering), och vad får jag ut av det då när klockan inom mig rent fysiologiskt kommer ha slutat ticka? Nu är det så att för min del krävs det bara knappt 1 år för att jobba med det om jag vill ;), men tro mig - även den stenen har jag vänt på, men det har inte hjälpt. Gällande familjen annorlunda - där håller jag med om att de har fastnat i ett ekorrhjul med att skaffa barn och barn och mera barn. Barn definierar dem, barn ger dem ett syfte, det är deras identitet och deras jobb. Däremot så känns det ekorrhjulet väldigt impulsivt - tycker du inte det? Att fler barn sker lite utan eftertanke? Detta är ju något jag har funderat över i nästan snart 3 år, och som jag skrivit verkligen övervägt? men jag kommer inte ifrån att längtan - oavsett nackdelar - finns kvar starkt. Och då är ju önskan stark. Sen kan man alltid ha katastroftankar till precis allt i livet, men man kan inte enbart ha det?

Ja du har nog missförstått min trådstart, eller var jag väldigt otydlig när jag låg sömnlös pga av dessa tankar inatt som jag var tvungen att få ner? ber om ursäkt för det

Jag tycker som du, där sker det nog utan eftertanke. Eller så här - man har en tanke om en stor familj. Men för mig blir det ett kollektiv. Man har många barn. Jag personligen har svårt att tänka mig att man på daglig basis kan se alla, det känns som en omöjlighet. Jag vet ju hur vi försöker vara delaktiga för de två som vi har. Planerar så att någon alltid kan hämta och lämna på träningar, kolla på matcher, hinna med att fråga hur dagen varit varje dag och fånga upp signaler på ett eller annat. Man skaffar väl barn för att man vill lära känna dem och vill finnas där för dem? Men men, det kanske är jag som har kassa mamma-skills
Känner du att längtan inte går över så kanske det enda du kan göra är att agera på den. Men du får vara beredd på att den inte är delad och då blir det ju kanske dubbel besvikelse, att hantera dels att din man inte vill och sen jobba med din egen längtan.

Orken minskar vid åldern.Kroppen ändras med åldern.Det blir ju inte lättare och dessutom har du redan många barn.Men längtan kan man ha.Det är vanligt att vi längtar.

Samtidigt vill jag inte leva med ånger. Om en längtan är stark så är den det, och då får man väl ta en diskussion och värdera vad som är viktigt. Vi vet inte hur länge vi lever. Som du säger - hur kan man möjligt ge barn all sin fokus? Skaffar man barn så är det varvet värt all din fokus, 100% fokus. Men oavsett 1 eller 10 barn så kommer man aldrig kunna ge ALL sin fokus och tid till barnet/barnen. Man kan ge en viss del av sin tid med full fokus, och jag tror det är sunt att barn inte alltid får all fokus från föräldrar för de måste mellan varven lära sig att bli självständiga individer och kanske lösa ett och annat själva? Det viktiga tycker jag är att föräldrarna dagligen gör det klart för sina barn att man alltid finns där, alltid lyssnar, alltid hjälper etc etc, och är 100% lyhörd som förälder. Den dagen man känner att man inte hinner med allas behov, ja då får det givetvis vara stopp? om man har den självinsikten. Men jag är inte där än, jag känner att jag har mer att ge och ändå hinna med tiden det kräver. Jag sätter mig själv åt sidan? ja? egentid vad är det? Men mina barn blir mitt fritidsintresse/min aktivitet/min drivkraft/min jävlar anamma/min mening med vardagen/mitt syfte/mitt mål och strävan - de blir och är verkligen mitt allt! Och jag ser framför mig jobbiga och krävande tonåringar ja, men jag ser även framför mig underbara vuxna barn som kommer ge tusenfalt tillbaka och som vi som föräldrar alltid kommer ha i våra liv (förhoppningsvis). En stor trygg familj med många grenar att luta sig mot? Jag vet inte hur jag ska förklara längtan bättre, men såhär blev det :) Det är inte bara en graviditet jag längtar efter, eller en bebis, eller en flicka eller en pojke, eller en toddler, eller en tonåring - det är allt, från början till slut - ett liv/pusselbit till i vår kaosiga familj :) Man har alltid någon! Vi har alltid varandra! Den kärleken räcker långt om länge runt till alla barn och ett barn till känner jag. Jag har bara svårt att få fram denna sortens formulering till min man för att beskriva min längtan. För det är inte bara för att?

Ska man försöka få någon annan att förstå så kanske man behöver vara så målande som du beskriver det. Å andra sidan kan ju en person säga nej enbart just för att hen inte vill. Hen "känner inte" för det. Hen vet inte varför men vill bara inte. Du vill?
Blir ni totalt oense så gå i rådgivning. Se det som att ni har en utomstående som kan styra samtalet när ni svävar iväg. Nyttigt för de flesta.

Hej TS! Så fint du beskriver din längtan efter ett till barn. Jag har varit precis där du är senaste året/året. Längtan efter ett till barn (fjärde) har kommit och gott sedan yngsta föddes för 6 år sedan. Det har varit jobbigt i perioder eftersom min man inte velat. Så jag har alltid stuvat undan längtan. Men så i mars så kom den så starkt att den tog över hela mitt väsen. Min sa fortfarande nej och jag hamnade i en djup kris.

Precis som du beskriver din längtan var det för mig. Jag ville ha ett till barn. En till att dela vårt liv med, att se växa upp och bli en fin vuxen osv osv.

Jag och mina hade många samtal kring detta. Vi vände och vred på frågan, vägde för och nackdelar under många månader. Jag gick även till psykolog för att jobba med mina känslor. Tillslut i augusti var min man med på tåget och vi började aktivt försöka bli gravida. Nu är jag gravid i v 8.

Jag tycker du är så bra att beskriva din längtan i text, så om du tycker det är svårt att ta upp muntligt tycker jag absolut att du kan skiva ner dina tankar och låta din man ta del av dem på det sättet. Jag önskar dig all lycka till! Kram

Är 25 år och fick ett sjukt barn. Äldre som blir gravida gör nog mer koller som nipt och kub för att se om barnet är friskt till skillnad från oss yngre där alla tror att barnet ska vara friskt bara för att man är ung

Tack för ditt svar! Ja det blir ju en sorts kris när man väl upptäcker att längtan är genuin, det är inget hitte-på eller någon impulsiv känsla i nuet, utan det är något som verkligen existerar och finns av en anledning? Jättejätteglad för er skull :) Får jag fråga hur gamla ni är? Samt barnen?

Det här med sjuka barn - ibland är det ett rent lotteri och ibland är det genetiskt - och det kan uppstå i vilken ålder som helst, dock kan risker öka med ålder men även med genetik (gener/ärftlighet som man inte alltid vet att man har?). Och alla defekter etc kan inte alltid ses på kub/nip etc heller, så att skaffa barn är generellt ett risktagande både gällande foster och mamman? och det måste man ju bära med sig. Sen kanske man föder ett friskt barn, men kommer barnet fortsätta vara friskt? Vem av oss vet? Ingen :/ Det enda man kan göra är att planera för det bästa, att jobba efter de förutsättningarna man har eller får, att anpassa sig om den dagen kommer då man får veta att någon är sjuk vare sig det är ens barn eller annan nära. 🙏🏻 Men man måste också våga chansa, ett liv och ens tillvaro som skapas är något som formar oss till starkare och bättre individer ❤️

Hej igen TS, hur har det gått för dig?
Jag  har tänkt på dig en del och din fina formulering om din barnlängtan. Jag har inte sett tidigare att du svarat mig och ställt frågor. Jag blir 38 och min man blir 41 i år. Vår äldsta blir 18 i år, nummer två blir 16 och nummer 3 blir 8 år.  Och  vår nummer fyra är 9 månader och helt underbar.

Jag ÄLSKAR att vara 4 barnsmamma. Så mycket att jag vill ha ett till barn. Och längtan är lika stark den här gången, och tanken på ett till barn lika ssjälvklar.jag vill ha ett femte ich sista barn. Och ja, det kommer bli sista. 

Min man är inte lika motsträvig den här gången och har sagt 90 % ja. Men vi pratade om det idag och han tror att min barnlängtan står för något annat. Vad vet jag inte, och inte han heller. För mig är tanken på ett femte barn så självklar att jag inte kan tänka bort det. Hela mitt väsen säger att det kommer bli så.