Är jag kär eller inte?

Kär är man mer i den första fasen av en relation, ni borde ha gått över till kärlek vid det här laget. Oavsett vad du vill kalla det, om man är kär/älskar någon så vet man. Tvekar man så har man inte så starka känslor. Ni verkar ha en ohälsosam relation där du blivit känslomässigt beroende av honom. Det bästa vore att bryta den cykeln.

Är enda alternativet att separera då?

Ja.

Oj vad det stämde in på mig...

Vissa dagar blir jag helt lycksalig i hela kroppen av att bara kolla på honom och tanken av oss två ihop gör mig varm i hela kroppen. Det är intensiv passion, goda middagar, prat om allt mellan himmel och jord, komplimanger till höger och vänster, kramar och kyssar som aldrig vill ta slut och så rätt som det är säger han något väldigt provocerande eller beter sig på ett sätt som att vi bara vore vänner isch. Han tar upp all plats i hela soffan, gör inte utrymme för mig eller någon annan, blir självisk i vardagen och frånvarande plötsligt. Det kan gå från 200-0 precis som du beskriver.

Och perioderna när man får brödsmulor av honom som kan vara i ca 1-3 veckor så känns det som att man bara vill försvinna från honom, från jordklotet och se om han ens skulle märka något. Vi bor dock inte ihop men är ett par. Och nej han träffar ingen annan i smyg. Dom perioderna när jag också känner att det beteendet är påväg så kan jag kolla på honom och verkligen tänka vad fan jag sysslar med och se hur han mer och mer blir en sur gammal gubbe i mina ögon...

För att nästa dag typ älska han igen för att han ändrar attityd.

Kär? Det är väl knappast nåt de flesta är år ut och år in i en lång relation. Kär är för mig ett ganska flyktigt tillstånd med fjärilar i magen och stark sexuell attraktion.

Sen om man är rätt för varandra så försvinner fjärilarna och känslan djupnar och blir mer stabil och trygg. Man slappnar av och känner sig älskad i med och motgång och även om man inte hunnit ligga på tre veckor. Med tiden skaffar man sig gemensamt livserfarenheter bygger ett liv, skaffar barn eller katt, går igenom sorger och lyckliga tider och kärleken är djup, men inget jag skulle benämna som kär.

Jag känner mig kär i honom under våra toppar. Det är det som är grejen, att det bara rinner ur mig så fort han beter sig som han gör. Vi har varit ett par i 5 år, så jag förstår att kär-känslan inte håller i sig som i början. Men när det väl är bra så blir jag pirrig och glad osv. Precis som om jag vore nykär

Nu vet jag inte hur länge ni varit ihop. Om det handlar om två månader så kan din tvekan vara befogad. Men det du skriver om djup passion, kyssar, komplimanger i mängder, intensiva samtal är verkligen inget man kan förvänta sig i en långvarig vardagsrelation. Livet är ingen disneysaga. Dina förväntningar kan vara orealistiska. I verkliga livet är man ibland trött, sur, vill vara ifred. Man kan hellre vilja ligga utvräkt på soffan och fisa än ha djupa samtal över levande ljus.

Vad lutar du mest emot? Att stanna eller skita i det?

Jag kan känna igen mig i detta, har också en relation sedan sju år tillbaka som har varit upp och ner efter den första förälskelsefasen. I perioder är vi jättekära och allt är toppen, vi har en massa sex och skrattar ihop, djupa samtal, framtidsplaner. Allt är bra. Sedan har vi dåliga perioder då vi tjafsar och min man drar sig undan och är tyst och sur mot mig, oftast för något han tycker att jag har gjort fel. Han säger inte vad det är, bara drar sig undan. Det kan gå en vecka av iskyla och tystnad innan han tinar upp. Detta gör att jag tvivlar på relationen, min kärlek till honom försvinner under dessa perioder. Och jag vet inte om alla har det så här eller om det bara är vi. Jag har förstått att jag är lite otrygg-ambivalent i min anknytning och han är otrygg-undvikande. Det kanske är därför vi aldrig når den där trygga platån som andra par verkar ha. Vi har dessutom barn ihop så då lämnar man ju inte i första taget. Men det känns lite löjligt att gå runt i den här barnsliga tystnaden när man är nästan 40 år.

Att stanna för det bra väger upp det dåliga, för att det dåliga i detta fallet endast handlar om att jag är mer extrovert och han introvert och han har mer behov av att ladda batterierna på ett annat sätt, då jag ibland tidigare har sett honom som ego/självisk/schitzo för jag har tagit det väldigt personligt. Det är fortfarande jobbigt men vi har pratat en del om det och förstår nu att vi är olika där. Sen kan han som många andra män (samt kvinnor) vara ganska klumpig med hur han uttrycker sig ibland mot mig och även andra, kan låta ganska aggressiv på rösten när han vill förklara saker som inte behöver bli så stora, han har lätt för att fokusera på det negativa mellan oss snarare mer än att lyfta fram det positiva i perioder och tycker alltid han vet bäst osv, ja listan kan nog göras ganska lång ändå men jag har nog vant mig eller accepterat att vi är så pass olika på sättet att agera i vissa sammanhang så jag har lärt mig hantera det. Satsar mer på mig själv dom perioderna han blir knepig. Innan kunde jag bli ledsen i mig själv men nu känner jag han så väl så det biter inte längre...

Sålänge jag inte tappar bort mig själv i relationen, har ett eget starkt liv, känner grundkärleken till honom som alltid finns där och då och då får leva i betydligt bättre sidor från honom när han är som bäst så väljer jag att stanna.