När tröstäter du?

När jag är ledsen och stressad. För mig handlar det om sötsaker och mackor. Det är först nu i medelåldern som jag har insett att jag har en ätstörning.

Jag hittade en app som heter ?Recovery record? och som har hjälpt mig jättemycket, särskilt delen där man skriver om sina triggers och känslorna bakom och får verktyg för att stå emot impulsen att tröstäta.

Där kan du logga och gradera känslor vilket gav mig en del insikter för ofta ligger det något djupare bakom stressen och sorgsenheten. Det är just att bli medveten om sina mönster och känslor som är det viktiga och appen är ett sätt att göra det.

Sedan använder jag en app som heter Arise och räknar kalorier. Den gör att man blir medveten om vad man äter under en dag utan att man måste gå på någon galen diet för det har jag gjort så många gånger. Man får också information om hunger och cravings och skillnaden mellan de två.

Appar kanske inte är din grej men det finns många böcker också.

Just nu har jag en bra period men jag vet att det kommer svåra utmaningar framöver men jag ska vara förberedd då.

Jag tröstäter inte men min man gör det kan man säga... Han har ett riktigt ohälsosamt förhållande till mat. Han äter när han är ledsen, när han är uttråkad, när han blir sugen sent på kvällen, när det finns något extra gott i kylen, för att belöna sig, om det är ett särskilt tillfälle och säkert fler situationer jag inte tänker på nu. Dessutom äter han för mycket till middag. Då tar han först en dubbelt så stor portion som är beräknad som "normal" för vuxna, sedan tar han en mindre portion till, som mer liknar en normal. Han försvarar sig med att han ändå inte äter frukost så att det totala kaloriintaget på en dag blir detsamma. Jag känner mig verkligen inte övertygad om den matematiken. Är det någon som blir förvånad av att höra att han gått upp ca 60 kg de senaste tio+ åren...? Vågen klarar inte ens av att visa hans vikt längre tror jag. Men han äter inte så mycket godis eller bakverk direkt, dricker inte läsk, kan äta chips ibland. Glass är nåt han kan vräka i sig däremot, en hel förpackning på en kväll. Han äter också gärna nötter, typ chilinötter eller cashews. Men mest tror jag att det är för att han överäter faktiskt.

Tack och lov har han på sistone börjat ta sin vikt på allvar och försöker utesluta kolhydrater ur kosten, det är något som han säger har fungerat för honom tidigare. Hoppas bara han hittar en normal portionsnivå också sen.

Övervikt är en stor riskfaktor i livet, hälsomässigt och kan leda till en förtida död. Även om man inte har kraftig övervikt eller knappt någon alls behöver man tänka på hur man äter, och vad, så man inte drabbas av sjukdomar. Vi har ett liv, vi måste vara rädda om det.

Tack. Känner så mycket igen mig!!

Ska ta mig en titt på recovery record-appen.

Lite off opic, men har erat förhållande bibehållt gnistan trots hans viktuppgång?

Tyvärr inte... Det är svårt att känna attraktion till en person som ändrat utseende helt sedan man träffades. Alla förändras, alla blir äldre, men det är som två helt olika personer, eller iaf kraftigt skiljande kroppstyper, och den han har just nu är en som absolut inte attraherar mig på något plan, varken fysiskt eller mentalt, alltså hans mentala inställning till mat osv. Det är oattraktivt för mig med en partner som inte tar hand om sig, åtminstone till en viss gräns. Vill inte ha ett träningsfreak eller liknande, bara att man håller lite koll på sig. Jag skulle faktiskt kalla honom för missbrukare i det här läget. Man kan bli beroende av lite allt möjligt och mat är en sådan sak. Skaffar man sig dåliga vanor är det lätt att kilona trillar iväg.

Skulle nog känna lika, dels såklart även oro för den andre. Viljan måste ju komma från en själv att få rätsida.

Det är just det som är ett av mina största problem, att jag inte vill sluta periodvis vräka i mig. Har inte problem med vikten, vet det är en sak som skulle trigga igång mitt "nej". Men ger mig istället ett "ok" gång på gång, din vikt är bra så ät du bara. Mycket medveten att det inte är bra för hälsan på andra plan heller, men ändå ack så svårt låta bli...

Jag är en känslomässig ätare och tröstäter numera när jag vill ha tröst och "det behövs". Jag ser inte att just enstaka tröstätande tillfällen är ett problem, utan mer att när jag var yngre och mer osund hade fler tillfällen då jag "tappade kontrollen" och att det var massa skuld och skam inblandat och en oförmåga att faktiskt sluta.

Jag har också blivit hjälpt av olika appar. Lifesum för några år sedan för att faktiskt få koll på kalorier, men ATE för att faktiskt jobba mer med känslan och att arbeta bort antingen ordentligt, eller dåligt och faktiskt själv sätta mål för hur jag ville äta och känslor kring detta.

Så, numera tröstäter jag lite och noterar att det är det jag gör. Jag drabbats inte av panik och jag gör också annat för att må bättre. Och så ser jag till att faktiskt i övrigt ge kroppen vad den behöver och inte sådant som faktiskt triggar mig att överäta.

Ja det är ju hälsan också man oroar sig för. Hjärtat, diabetes, kroppen som tar stryk, dö i förtid... Inte kul att kanske bli änka runt pensionsåldern =/

Jag åt "för mycket" godis förut, inte mycket åt gången men i princip varje dag var det nåt litet, och helgerna kunde det bli en hel del. Jag gjorde så att jag började äta godis bara på helgerna, och de första veckorna kunde jag känna sug framåt tisdag men det gick snart bättre. Och den stora fördelen var att jag då knappt åt något på helgerna, fast jag "fick"! Det var som att sötsuget dämpades även då. Du kanske skulle prova nåt liknande? Man måste ju inte sluta leva bara för att man vill vara lite hälsosammare :) Plus så klart, att säga nej till sig själv om tröstätande, kanske ta en promenad istället eller göra något praktiskt så man glömmer av det.

Godis har varit en tröst länge för mig.

Mat struntar jag i helt och hållet. Kan gå en hel dag utan att äta om jag är riktigt ledsen.

Du har alldeles rätt, tack för uppmuntran. :) Jag har bättre perioder och då känner jag mig både stolt och bättre i kroppen. Sen faller jag dit igen.

Måste försöka komma fram till nåt som funkar för mig i det långa loppet.