Jag är också i din sits. Jag var tvungen att flytta ifrån och bli särbos eftersom vi inte fungerade av olika anledningar efter över 5 år. Jag var också helt förstörd psykiskt och gick på tabletter. Jag sjukskrev mig i 1 månad och bara rådde om mig själv. Vi hade inte mycket kontakt under den perioden. Sedan började vi träffas igen som särbos, men insåg nu att inte heller det fungerar så bra. Så nu är jag inne i separations fasen IGEN.
Jag är på Tinder och försöker chatta med andra. Har väninnor att skriva och prata med och även träffa ibland. Jag försöker träna 4 ggr/v, vilket jag inte gjort på länge. Nu bor jag i en lägenhet som är min borg och där ingen styr och ställer över mig som han gjorde.
Jag vill inget hellre än att vara med honom, men så fort vi skriver, pratar eller träffas så blir det bråk. Så infekterat och så många irritationsmoment. Jag tror att det behövs en riktig paus helt utan någon kontakt så att hans bitterhet och ilska kan dö ut.
Känns som att vad jag än gör eller säger så blir han irriterad, så kan inte göra mer just nu utan vänta ut honom. Eller gå vidare och se om där finns något som passar mig bättre, även om mitt hjärta absolut inte vill ha någon annan.
Jag är hellre ensam än att hela tiden bli ledsen och besviken för jag inte känns värd att kämpa och anstränga sig för.
Funkar det inte med honom så känner jag inte att jag vill försöka med någon annan. Kanske när jag blir starkare, och får mer självkänsla. Men just nu kan jag inte se att där skulle finnas någon annan jag vill dela livet med.
Han har lagt ribban högt på så många plan som är viktiga för mig. Fast mycket har brustit så vet jag att jag kommer ha svårt att hitta någon som får mig att känna så som han gör.
Är hemskt hur hjärtesorg faktiskt kan förstöra en totalt.. Det enda jag kan tänka på nu är att ringa honom och fråga om vi verkligen ska ge upp, om vi inte kan prata om hur vi ska lösa allt så det bara kan få vara vi. Är så jävla ledsen att han bara accepterade att det är slut också, fast jag vet att jag gjorde exakt samma sak.
Tanken på att börja om med någon ny, någon gång, nej? Bara nej, lära känna någon ny, öppna upp sig för den personen och kunna vara sårbar utan att vara orolig, bygga upp tillit.. Fan allt, känner mig som en dramatisk tonåring men har aldrig tidigare älskat någon som jag älskar honom. Är tom på ord :(
Vad svarade han på ditt meddelande igår? Hur känns det?
Nu är det helt över.
Jag älskade honom mer än vad han älskade mig.
Jag var säker på att vi kunnat få relationen att fungera om båda var säkra att vi ville vara med varandra och gå in helhjärtat.
Han var osäker på mig och visste inte vad han ville.
Jag gjorde allt jag kunde, jag hade gjort allt jag kunnat. Men inte han.
Nu ska jag jobba på mig själv, älska mig, bli trygg i mig själv, bli självständig, självsäker.
Han förlorade en som gjorde allt för honom och älskade honom över allt annat.
Jag förlorade en som prioriterade sig själv och inte kunde se det bästa i mig.
Fy fan vad ont det gör ändå..
Nu har även min partner valt att gå vidare och avsluta en 5,5 år lång relation. Så ledsen, men samtidigt så gick luften ur mig och det känns lite som en lättnad att allt är över efter så jobbiga år den sista tiden.
Fy fasen, jag beklagar och kan relatera till dina känslor.. :(
Men vet du vad? Ge det några dagar, i tisdags trodde jag att jag skulle dö av sorg. Men sen igår hände något, jag grät inte, inte idag heller. Jag tror att både du och jag varit förberedda länge på att det kommer bli så här så det blir även enklare för oss att kunna se att det är för det bästa. Jag tror det börjat vända för mig, gud vad många insikter jag fått och jag är så taggad på att utveckla mig själv!
Visst älskar jag honom och saknar honom, tänker på honom. Men sorgen äter inte upp mig längre. Den finns där men den tar inte störst plats.
Skickar styrkekramar till dig <3
Behöver du finns jag i DM.