Särskola eller inte, vad brukar en 6 åring klara?

Vet du om det finns grundskola som är i mindre klasser? Skulle det funka tror du? 

Har en väninna som har två barn en underbar kille med autism och de du beskriver. Och ett barn utan problematik.

Barnet med autism går i vanlig klass. Och har en resurs och får gå undan från klassen när det är mkt ljud.Barnet är ljuskänslig.

Går han i förskoleklass nu? Hur går det? Vad säger lärarna där?

Kan han spela något enkelt tärningsspel med jämnåriga, och hantera att räkna, flytta, förlora, osv?

Du skriver "sax har han JU inte fått hantera". Varför inte? De flesta sexåringar kan klippa, även om de är sämre än för ett par decennier sedan.

Bra ide du kommer med :)
Det är ju faktiskt något att undersöka.

När du säger det där med mindre klass...
Tänker tillbaka på hans yngre dagis tid, då var det ju många barn, uppfattade inte problem med att det var många barn.
Däremot var han lite lost och visste inte vad man skulle göra med de andra barnen.

Ändå var han närmast deras väldigt omtyckta maskot.

Så blev det ny stad och det blev bråk och han fungerade inte alls med de andra på det nya dagiset.

Föräldrar som inte kunde hålla sams, ena föräldern flyttar tillbaka, kvar blir barnet i den nya staden med ena föräldern.
En dag runt ett år senare frågar han sorgset, "Varför fick inte jag följa med tillbaka till X-stad".

Jag ville bara ta med honom och säga, vill du tillbaka så ska du såklart få komma tillbaka.
Han kommer bara på besök varannan helg.

Det mesta du beskriver handlar om det fysiska och knappt något om hans mentala förmågor, som borde vara det avgörande för skola vs särskola. Frågan är hur svår hans autism och ev. funktionsnedsättning är, vilka hinder som märks i vardagen. Att han inte kan hantera sax men däremot bygga torn högre än sig själv är verkligen strunt samma för frågan. Att han däremot inte kan lägga pussel kan tyda på vissa svårigheter men kanske inte avgörande. Kan tyvärr inte svara med så lite information.

Nej han går inte i förskoleklass, han kommer att få fördröjd skolstart så det blir förskoleklass till hösten.
Han är född på nyårsafton.

Han kan spela tärningsspel och klarar att förlora.
Kom just på att när han spelar memory med mig så gör han tricket med att när det bara är 2 par kvar inte kunna lista ut vad han ska välja trots att han kan vara en fena på att välja rätt kort mitt i spelet.
Ser fördröjningsmönstret när han gör saker han gillar och vill fortsätta.

Han svarar inte på varför han gör så.

Tänker att det är något annat än vad jag listat ut, men någon sorts fördröjningstaktik.

Saxar har han inte fått använda för rädslan att han ska klippa sig själv tror jag mest.
Han har inte pushat det men i efterhand inser jag att man borde ha sett till att han fått öva.
Borde ha köpt en sax i hans storlek.

Undrar hur jag då ska berätta, min uppfattning är att han är efter i socialt samspel men före i balans och känslan jag har är att det finns en tankekapacitet där inne i hans huvud bara han får en orsak att ta fram den.
Jag märker ju emellanåt att han har tänkt till ordentligt.

Man kan sitta på en bänk någonstans och han berättar hur han tror att tex. lekplatsen kommit dit den kommit, att någon faktiskt tagit ett träd och tagit bort barken och borrat hål i stockarna.
Frågar vem som orkar lyfta upp stockarna på timmerbilen.

Sådana där stunder då han bara sitter o pratar o ler, jättemysiga stunder, då kan de där mest skarpa tankarna komma fram.

Nu är jag partisk men han har ett jättefint "miljon dollar" leende precis som hans mamma mycket behagligt att se.
Leendet kommer enbart från mamma, och hans fina hud.

Du skriver väldigt rörigt och fokuserar på konstiga saker men jag ska ge lite generella råd. 

Jag hade börjat i den vanliga skolan, det är ganska vanligt att elever börjar där och flyttar över till särskolan senare att göra tvärtom är betydligt svårare. Det finns mindre klasser och speciella autism klasser som följer skolans läroplan jag skulle satsa på något sådant. Det är svårt att få en plats så man får ligga på och vara påläst. En vanlig klass med resurs kan kanske fungera också. 

Tack för feedback, då får jag nog ta o lägga mera tid på vad jag skriver.
Har en vän som påpekar att jag ofta lägger för mycket tid på mail jag skriver, jag tycker hon har rätt.
Kanske jag gått för långt i tanken att det ska vara bättre att få iväg det jag skriver snarare än att göra meddelandet helt perfekt.

Uppskattar att få veta tex att jag skrivit rörigt.

Det är jättesvårt att avgöra om särskola är rätt skolform utifrån din beskrivning, där du faktiskt verkar tveksam till om det finns en intellektuell funktionsnedsättning. 
Nästa grej är ju också om du har inflytande på vilken skolform detta barn kommer bli antagen till.
Om du är vårdnadshavare, personal på förskolan, eller någon som faktiskt ser barnet en del, men liksom inte har en ingång i ärendet.

Särskola kan vara den skolform som är aktuell, men det kan också vara så att man avvaktar en period, eller låter barnet gå integrerat, dvs i vanlig klass, men enligt kraven som finns i särskolan.

Misstänker du att barnet inte har den funktionsnedsättning som diagnostiserats så är det en tämligen akut sak att ta tag i OM du är vårdnadshavare. 

Jag är INTE vårdnadshavare.
Inte heller biologisk förälder till barnet.

Det inflytande jag har är mycket begränsat, bara det jag kan övertyga föräldrarna om, och de är fullt kapabla till att göra egna beslut.

Jag är anknytningsperson, dvs jag har varit med sedan 3 veckor efter att han föddes och mamman behövde hjälp för att hon var så trött.
Jag tänkte att jag nog kunde hjälpa till en vecka eller två, jag bar barnet genom skrikiga nätter, gjorde mat, gosade med barnet, gick med barnvagn så mamman fick sova, diskade städade.
Ett år senare var jag fortfarande kvar, efter det året var jag mer hemma men hämtade och lämnade varannan var tredje dag på dagis.

Jag tyckte om det fiktiva familjelivet, köpte tom mat trots att jag hjälpte till så pass mycket.
Pengarna störde inte då så mycket, jag tog det med familjelivs illusionen.
Jag har aldrig varit tillsammans med någon av föräldrarna, endast kompis

Nu bor han långt bort så vi träffas inte så ofta längre men barnet påstår att jag har minst ett barn, honom, underbart första gången jag hörde honom säga det.
Det skedde helt på hans eget initiativ.

Han ber ibland sina föräldrar att få vara mera med mig, ibland säger han att han vill flytta tillbaka.

Jag önskar jag kunde göra så det blev så.

Hur fortsätter diskussionen därefter mellan er? Du beskriver någonstans en diskussion som man kan ha med en nybliven verbal 3-åring, är jag rädd, utifrån det lilla du beskriver.

Jag arbetar med barn och har nära anhöriga som har en autismdiagnos. Det kan vara ganska ojämnt med kunskaper när man har autism. Man kan vara jättebra på vissa saker och riktigt dålig på andra saker.

Min son gick i förskoleklass förra året. Då lärde man sig, bortsett från bokstäver och siffror, även saker som att mäta med decilitermått, titta på en mycket enkel ritning över skolgården (ur fågelperspektiv) och förstå vart man stod. Man skulle lära sig alla planeter i solsystemet, fakta om nordiska djur, man skulle kunna hålla en enkel redovisning där man memorerade text. Man skulle kunna göra prick-prick (alltså dra ett streck från ett till två till 25 så att det blev en figur. Man pratade om olika kompositörer, lärde sig begrepp om klassisk musik, jazz, visor, hiphop, opera, etcetera och man skulle kunna höra ett musikstycke och klassificera detta. 

Är din pojke där, tror du? Skolan kan anpassa mycket. Man kan gå i "vanlig" skola men gå efter särskolans skolplan. Men kan han det nu, eller ska han börja i särskola och i så fall gå över till den vanliga skolan senare?

Hur fungerar han socialt? (i förskoleklass är det huvudsaken socialt) Vad leker han? Hur leker han? Leker han med jämnåriga eller med barn som är yngre, eller bredvidlek eller med ingen alls?