Varför har många det så tufft med familjelivet men ändå skaffar så många barn utan att kunna separera, gå ner i tid eller annat??

Precis, det är mycket man kan om man bara bestämmer sig.

Jag tror det är en kombo av tex män som gärna vill jobba och nyblivna mammor som gärna är hemma med sin mysiga lilla bebis. Inget fel i det men man behöver förstås ha diskuterat innan man skaffar barn, hur man tänker och vad båda parter är villiga att göra den dagen barnet finns där. Tror det är felet i många familjer - man tänker att man löser det då. Då upptäcker en del att de tycker det är krångligt med FK och alla regler runt föräldraledighet, sig osv. Har man då en partner som bestämt säger nej till att dela eller gå ner i lön/arbetstid så kan det vara svårt att få fram en bra lösning. 

Klart du menar att kritisera. Det är väl hela syftet med tråden?
Och så är det ju fredag...

Jag tänker att det till stor del beror på att man diskuterar problem, snarare än att diskutera liv som faktiskt fungerar.

Ställer mig också frågande till det ibland. Shit happens, kondomen går sönder, det finns mycket som kan hända som ställer till det.
Men man har ändå ett ansvar. Och jag resonerar som du, jag tycker storfamilj verkar mysigt men nu har vi två barn och det vore att gambla för mycket att skaffa fler. Vi fokuserar på de vi har, vår relation, våra jobb, vår vardag och vår fritid tillsammans. Någon kan bli sjuk, någon kan förlora sitt jobb, vad som helst kan hända. Och som det är nu har vi skapat oss ett utrymme, en buffert, för att hantera sådana saker. Vi bor hyfsat nära släkten så vi har stöd, vi har en slant sparad mm. 

Bebisbubbla, rådande normer att man ska skaffa barn, dåligt val av partner, inget konsekvenstänk, lever i nuet, klarar inte att göra abort.

Fattar inte heller hur folk kan ta så lättvindigt på att skaffa barn. Men så ser det ut som det gör också med kaosfamiljer, separationer, bonusfamiljer, utbrändhet, bokstavskombinationer, bidragsberoende osv

Precis, folk skaffar barn så förbannat tidigt också. En släkting skaffade barn efter 18 månaders förhållande, sen ett till snabbt inpå och nu ska de separera. Alla andra blev så glada då men jag var inte ett dugg förvånad när det inte höll, även om det såklart är tråkigt för jag tycker om familjen. Skälet var att kärleken dog, allt hemma funkade annars bra. 
En kompis gjorde samma miss, han och exet blev gravida efter ett år tillsammans och efter två barn har de separerat. Han har varit otrogen i alla sina relationer och blir liksom uttråkad efter ett tag, vilket jag påpekade för honom. Men nej då, det här skulle bli sååå bra och oj så mysigt allting var. Han flyttade långt bort också, till hennes hemstad. Jag varnade honom. Nu sitter han där helt ensam utan familj och vänner och vill inte flytta därifrån utan barnen, vilket jag såklart förstår. Men VARFÖR tänker inte folk efter före?!

Mina föräldrar har många barn och gjorde fostervattensprov på de två sista och hade gjort abort om det varit fel på barnet. Lättare sagt än gjort kanske men de tänkte så för de var så många i familjen. Lyckligtvis var alla okej. 
De har ett barn med en kronisk sjukdom dock och ett annat med npf, men de har aldrig klagat trots att det varit ont om pengar ibland, och de har aldrig grälat inför oss. Pappa tog mesta av jobbet hemma p.g.a. att han jobbade skift och hade mycket tid hemma utan barn. 

Nej, folk fattar inte att det kan skita sig. Det kan ju faktiskt vara så att partnern dör också. Här står jag och maken i flera bostadsköer, var för sig. Man vet aldrig.

1,5 år är ju lång tid, finns de som är ännu snabbare.

En bekant till mig blev gravid efter tre månaders relation och de var så himlastormande. De kollade på lägenhet och var i himlen. I ca fem månader. När ungen föddes var relationen redan över och nu krigar de om vårdnad.

Räcker med att läsa här på familjeliv hur det kan gå om man skaffar barn med någon man inte lärt känna, eller som man känner fast man blundar för alla skitbeteenden, ekonomi, bostadssituation, diagnoser och what so ever.

Priset för föräldrarnas bristande omdöme och oförmåga  får barnen betala

Jag är så förbannat trött på alla skilsmässobarn!! Tycker absolut det är bra att man går ifrån varandra om det inte funkar men typ alla gör det nu!
Ditt exempel är ju helt vansinnigt. Jag vågade inte ens flytta ihop medan min man förrän efter tre år. Två år senare köpte vi lägenhet och då sa vi upp förstahandskontraktet. Jag begärde då att vi skulle gifta oss. Eller, han höll ju med såklart och vi gifte oss av flera skäl, men man är ju galen om man säger upp ett förstahandskontrakt i Stockholm. 

Ingen aning, vi har många barn, men inte fler än att vi båda skulle klara oss om vi gick isär eller att den andra dog. Är också lyckligt lottade med friska barn, men sådant kan såklart ändras över en natt (olyckor, cancer o.s.v. kan ju drabba vem som helst), men en neuropsykatrisk funktionsnedsättning föds man väl med (?), så det lär de väl i alla fall inte få. Men det har väl hög ärftlighet också? Så ofta har väl i alla fall någon av föräldrarna liknande besvär, vilket säkert försvårar ännu mer.

Vill jag separera kan jag ha en nog stor lägenhet/radhus nästa månad att hyra. Skulle också kunna köpa något, men det kanske man inte gör direkt. Tycker det är svårt att hitta rätt direkt, så vi hade nog mellanlandat i en hyresrätt. Min man hade nog löst det på ett liknande sätt. Dör min man har vi efterlevandeskydd, livförsäkring (3 miljoner, kan höjas, får se om vi vill göra det någon gång), familjeskydd (20 år, 16k/månad) m.m. Så den biten har vi planerat hyfsat för. Jag skulle absolut klara ungarnas uppväxt i alla fall, om han stupade imorgon. 

Så nej, jag förstår inte heller hur man gör det utan att planera för de värsta scenarierna.