Vem säger han sanningen till??

Du vill ha kvar din man.
Vad innebär det egentligen för dig? Vad är dina grunder och preferenser för att du vill ha honom kvar?

Du vill ha kvar din man. Innebär det då att du personligen har fattat ditt beslut att du helst av allt vill ha kvar er ömsesidiga relation och ert gemensamma äktenskap?

Vad är det då som ligger till grund för ditt eget personliga val och ditt beslut?
Är det verkligen grundat på vad som är lögn, vilken som är den största lögnen, vilken av hans lögner som betyder mest och vilka av hans lögner som du kan avskriva som mindre viktiga?

I min värld anser jag att ditt personliga val och ditt eget beslut måste grunda sig på kärlek,
inte på om en lögn skulle vara bättre än en annan.
Din egen grund måste vara baserad på din mycket starka kärlek och på din egen bedömning om förutsättningarna för er gemensamma och ömsesidiga kärlek.

Otrohet är relativt vanligt förekommenade. Det förekommer ganska ofta åtminstone någon gång i de allra flesta längre förhållanden.
Man måste också beakta att väldigt många, sannolikt de flesta, förblir okända, de avslöjas aldrig eller erkänns aldrig.
Alla förhållanden överlever okänd otrohet.
De flesta förhållanden klarar också att överleva en känd otrohet.

Men hur bra utfallet ska bli, om den fortsatta relationen ska grundas på stark och ömsesidig kärlek, det faller helt på hur individerna väljer att hantera och bearbeta saken vilket i sin tur beror väldigt mycket på hur starkt var och en av de två individerna vill det, hur stark ömsesidig kärlek finns det i grunden, och hur drivna och målmedvetna är de gällande att lösa sina problem.
I starten på bearbetningen beror det väldigt mycket på den otrogna parten och på dennes ansvarstagande.

Den otrogna har oftast någon typ av personliga problem, har den insett och erkänt för sig själv och för sin partner? Är den beredd att ändra sig och komma tillrätta med sina egna personliga problem? 
Om den otrogne väljer att bortförklara sig och skylla ifrån sig, och håller fast vid den inställningen, ja då är det tyvärr kört enligt min personliga uppfattning.

Hursomhelst så måste en eventuellt lyckad fortsättning vara baserad på i grunden mycket stark kärlek,
inte på om en lögn är bättre eller sämre än en annan lögn.

Nu förenklar du väldigt grovt.
Det kan mycket väl vara så som du påstår.
Men det är ju också sant att det finns många exempel där otrohet har blivit känd och att det har lett fram till att den otrogne har blivit uppmärksam på sina egna problem och att det har lett fram till förändring. Också många exempel på där relationer har blivit uppmärksammade på sina gemensamma problem och funnit lösningar på dem och klarat av att gå vidare på ett utmärkt sätt och stärkta i sin ömsesidiga kärlek.

Det finns givetvis många fler sidor och många fler positiva scenarier än bara din negativa grova förenkling.

Man måste kunna skilja på sak och person.
En person med egna personliga problem kan absolut begå en handling, motsvarande en "skitstövel-handling".
Men personen i fråga måste inte därför vara en för alltid förlorad människa, måste inte vara en skitstövel och måste inte vara en skitstövel för all framtid.

Men för den sakens skull menar jag inte att försvara den handlingen som personen har begått.

Hur ska man kunna lita på någon enda människa någonsin?
Alla människor ljuger, så även du. Eller hur?
Det ligger nämligen i människans natur att ljuga.

Det ligger helt hos dig själv om du väljer att lita på en människa eller inte.
För ALLA människor ljuger och bedrar. Även om det självfallet kan skilja på individnivå om det gäller i stort eller i smått. Men när det handlar om gränsdragning, vad som är stort eller smått just för dig, om du väljer att lita på människor rent generellt, om du väljer att lita på din partner, det kommer självfallet an bara på dig själv.

Varför? Självfallet av kärlek.
Det har uppenbarligen (sannolikt?) funnits kärlek, varför skulle det då vara omöjligt att kärlek skulle finnas nu eller åtminstone skulle kunna återupprättas?

De flesta förhållanden klarar av en otrohet.
Varför gör du valet att komma med dina domedagsprofetior?

Du kanske tycker att det är en form av belöning.
Jag skulle absolut inte göra en sådan koppling om den otrogne ångrar sig och bättrar sig. Jag förutsätter att TS inte alls måste göra en sådan koppling bara för att du råkar göra det.

Om den otrogne ångrar sig och tar tag i sina egna personliga problem, om paret bearbetar och löser sina problem, om ömsesidig kärlek återupprättas, vad är det då som säger att han skulle välja att vara otrogen igen?

Vad är hans kärlek värd?
Om han gör allt, han är driven och mycket starkt motiverad, har kommit till insikter och verkligen lyckas komma tillrätta med sina problem,
om de gemensamt kan lösa sina problem i relationen och gå vidare stärkta ur det här, så skulle jag säga att hans kärlek på minst ett sätt kommer vara mera värd än någonsin tidigare.

Återigen, de flesta förhållanden klarar av en otrohet.

Jag har nu försökt i flera fall men orkar bara inte svara och ge ett annat perspektiv till alla dessa som kommer med domedagsprofetior och med så grova negativa förenklingar och fördömanden.
Flera i tråden verkar söka någon egen tillfredsställelse i att gotta sig i någon annans olycka och dessutom verkar vissa älska att bryta ned och förstöra för någon annan som vill försöka att lyckas bättre.

TS;
de flesta förhållanden klarar av en otrohet.
Otrohet är relativt vanligt förekommande.
Det finns många svåra prövningar som ett förhållande kan utsättas för och de flesta förhållanden klarar av att gå igenom svårigheter.
Inte sällan går man ur svårigheter stärkta, med nya insikter och med ökad förståelse för varandra, med nya insikter och förståelse för sig själv som individ. Om man tillsammans med gemensamma ansträngningar klarar av att gå igenom mycket svåra prövningar så skapar det ofta grund för stärkt ömsesidig kärlek.

Du har fel igen.
Det finns inte en enda publicerad undersökning, inte någon statistik överhuvudtaget, som visar att de flesta förhållanden inte överlever en otrohet.
Du har FEL.

Du ljuger helt uppenbart.
Skilsmässostatistiken visar absolut INTE det som du påstår.
Men du kanske lyckas inbilla dig själv att alla skilsmässor enbart beror på otrohet???

Du väljer att gå till angrepp mot mig som person bara för att jag visar att du har fel och att du ljuger. Det personangreppet får stå för dig.

Var skulle jag ha sagt att alla normala människor är otrogna?
Visa det med citat så lovar jag att genast korrigera mitt fel!

Jag har aldrig sagt att otrohet är något man bara får acceptera.

Jag har absolut inte, inte någonstans, inte en enda gång, tagit ställning för otrohet.

Bemöt gärna mina inlägg på saklig grund så kan vi försöka resonera om det. Jag respekterar om du har en annan åsikt än jag. Men respekterar du om jag har en annan åsikt än du?

Det är min åsikt, jag tror att det förekommer någon gång under de flesta längre förhållanden.
Min åsikt är väl grundad bl a på många års studier i ämnet och att det finns flera publicerade internationella undersökningar som tyder på det.

Men det är självfallet omöjligt att på vetenskaplig grund bevisa bl a eftersom med allra största sannolikhet förblir de flesta otroheter okända, ett faktum som i sin tur grundar sig på många publicerade undersökningar.
Och dessutom är det omöjligt att fastställa en exakt gräns för vad olika individer anser om vilka handlingar som ska bedömas som vara otrohet eller inte otrohet. Många verkar ha en förmåga att bedöma sin egen otrohet som egentligen vara inte otrohet, vilket har visats i undersökningar vara mera vanligt bland kvinnor där de ofta försöker bortförklara otroheten inför sig själva.

Jag tror att du åtminstone delvis förstår och håller med om att det ligger något i detta?
Men är det i sak det allra viktigaste för dig om otrohet i verkligheten förekommer någon gång i de flesta eller i nästan de flesta långa förhållanden?

Var och en måste alltså göra sin egen sannolikhetsbedömning och bilda sig en egen uppfattning. Jag har bildat min och jag anser den vara välgrundad.
Men jag accepterar självfallet om du känner att du har ett behov att blunda för detta om hur vanligt förekommande otrohet i verkligheten är. Det är nog ganska vanligt och också förståeligt att många har ett behov av att blunda och förneka detta inför sig själva.

Men alla, även du, måste klara av att inse att väldigt många otroheter, sannolikt de flesta, förblir okända.

Dina påståenden och åsikter är helt och hållet ogrundade, precis som vanligt.
Till skillnad mot dig har jag alltid kunnat förklara och visa, och svarat på alla frågor, avseende på vad mina åsikter grundar sig på. 

Du har inte en enda gång lyckats förklara eller ens göra troligt varför din åsikt överhuvudtaget skulle kunna anses ha någon som helst betydelse för någon annan än just bara för dig själv.

Dina grova förenklingar bygger alltid endast på att du själv bestämmer förutsättningarna.
Du skapar en egen sanning som bara du själv tror på.
Din egen fantasi påstår du vara facit,
medan trådstarten och trådstartarens förutsättningar struntar du i och ersätter dem med dina egna påhitt.

Dina egna åsikter och dina cirkelresonemang saknar slut och saknar punkt.

Jag har lovat och jag är alltid beredd ta ett steg tillbaka och jag är alltid beredd att korrigera mig om du eller någon annan kan visa att jag har fel.
Jag och flera andra har gång på gång visat på sakfel i dina påståenden och visat allehanda fel i dina inlägg.
Du är snabb att fördöma, att gå till personangrepp och att ogrundat påstå att andra har fel men du vägrar alltid att korrigera dina egna fel, trots att såväl jag som andra gång efter annan visat att du faktiskt har fel.

Det viktigaste och enklaste, väldigt enkelt men som du ändå aldrig klarar av att förstå, är att jag har inte överhuvudtaget givit min egen åsikt om otrohet. Jag har överhuvudtaget inte resonerat om det är bra eller dåligt.
Inte en enda gång, vare sig i denna tråden eller i någon annan, har jag tagit ställning för otrohet. 
Jag har frågat dig gång på gång var jag skulle ha sagt något annat, men du har aldrig kunnat visa det.
Vad menar du då med att min moralkompass är väldigt trasig?

OBS:
Jag har aldrig någon enda gång tagit ställning eller propagerat för otrohet
och då menar du att jag har en mycket trasig moralkompass.

Förklara gärna vad du menar med det, tack.

Jag har aldrig vare sig tyckt eller någonsin sagt att alla andra är korkade.

Dock börjar du alltmera lyckas överbevisa mig att åtminstone en verkar vara korkad eller åtminstone verkar ha mycket svårt att fatta ens den enklaste sak.