Min sambo åker hem till sina föräldrar och sover

Till vilken grad kan man låta den enes depression skjuta den andre in i en egen depression? Problemet med psykisk ohälsa är att ingen som går in och väggen eller lider av ångest eller depression tar ansvar för sitt liv, sina känslor och handlingar, det är skillnaden mot en somatisk sjukdom.

jag har själv haft stora problem, och den hör delen är det som är svårast att erkänna för sig själv. Ingen har tillfrisknat utan att ta av sig offerkoftan.

ja det låter hårt, men ibland är den insikten just det som räddar den i mörker. Ingen annan än jag själv kan börja ta ansvar över spillrorna av sig själv, det är lätt för omgivningen att bli medberoende på samma sätt som till en alkoholist, och på den vägen befästa en självbild på den ? sjuka ? som sjuk.

jag upplevde att min fru var otroligt känslokall och hade inte överseende med hur jävla illa ställt det var med mig. På riktigt var jag inte långt bort från att komma till punkten att jag skulle tagit mitt liv.

men med facit i hand är jag otroligt tacksam för att hon aldrig behandlat mig som ?sjuk? utan såg mig för den jag har hela tiden, vägrade ge efter för min smärta som ville sluka oss hela. En jävla kvinna det där, frun 

Känner att jag måste förtydlig. det finns givetvis gånger då det är naturligt med ex depression, som när en anhörig går bort, en sorgeproces som liknar depression.

men här pratar vi om människor som fastnat i processe, man hakar sig fast vid tankar och känslor ist för att låta det ha sin gång, och det blir kroniskt.

i det här fallet gissar jag att föräldrarna eller en förälder är medberoende, och därför söker sig sjukdomen dit för att få höra att ja, stackars dig, du måste få hjälp etc. Det sjuka mönstret för bekräftelse, det blir matat och växer! För i ärlighetens namn kan man gå till ett eget rum istället för att åka till sina föräldrar om man vill sova i fred, right?

mörkret för i ljuset, och gör allt för att hålla sig i dunkelt. Min fru var mitt ljus, inte för att hon uppfattades som hård, utan för att hon såg igenom min barriär av känslor och tankar, och påminnde mig med sin blotta närvaro att, DET HÄR ÄR INTE DU

Ti?ll slut såg jag det själv, det här är en gammal ansamling av tankar och känslor utan betydelse, det var inte väsentligt för vem
jag var

Skriver på en miniskärm, där av konstiga stavelser