• Anonym (Pysen)

    Hur har ni det några år efter otroheten?

    Tänker på er som fortfarande är tillsammans, nu när det gått några år och den värsta krisen börjat lagt sig. Hur har ni det nu? Hur påverkar otroheten er? Pratar ni fortfarande om det? Hur långa perioder mår ni bra innan det kommer ikapp? 
    vill gärna höra både från er som blev bedragna men också från er som var otrogna. 


    Min sambo träffade en annan kvinna till och från under några år. Det har gått 2 år sedan jag fick veta. Jag kan hantera känslorna kring det bättre, och vi har det bra tillsammans. Det går längre tid mellan perioderna som jag mår dåligt och behöver prata om det. Men det kommer perioder där jag börjar tänka på allt och nästan faller ner i en kortare depression. Nedstämd, låg, ledsen och minskad aptit. känslor som fanns vid första krisen kommer tillbaka. 

  • Svar på tråden Hur har ni det några år efter otroheten?
  • Anotherone

    För oss är det 15 år sen drygt och det är inget jag tänker på alls. Inte min man heller såvitt jag vet. Dock var hans otrohet inte lika utdragen som den du råkat ut för, det var inte något som hållit på i flera år. Utan en i tid räknat rätt så kort period då vi båda mådde dåligt. Inte för att det är någon ursäkt, det var ett val han gjorde. Men det finns många omständigheter där som är våra privata.

    Jag vet att jag tänkte efter en tid att wow - nu har jag inte tänkt på det här på några dagar. Då hade vi gått igenom terapi, pratat pratat pratat, ältat och försökt komma på om vi nu valde varandra för att kärleken fanns kvar eller för att han ville bevisa något och jag i min tur kände att jag var glad att han "valde mig" och att jag hade segrat på något sätt. Men det fanns inga såna känslor alls, bara en lättnad över att vi var igenom det och hade kärleken och varann i behåll. Inte för att det var en enkel resa men det går.
    Om man kan vara storsint och förlåta. Och om man kan se det som ett "event" i ens liv. Jag resonerade ju så hela tiden då , att vi kanske inte är ihop om ett år. Men det kanske vi ändå inte hade varit av helt andra orsaker? Man väljer varann med allt som kommer med eller så väljer man att gå isär.

  • Anotherone

    Jag skulle vilja lägga till nu när jag läser ditt inlägg igen, att du ska fundera på om du vill ha dessa "skov" av trista tankar, dåligt mående osv. Har du tänkt att det ska pågå resten av ditt/era liv?
    Då kanske det inte är så att du ska förlåta, att du faktiskt inte kan det. Utan att ni har det bättre isär. För det är ett av valen man gör när man väljer att ta tillbaka den som gjort orätt mot en själv. Man måste på något sätt kunna hantera, själv eller med stöd, den fortsatta vägen framåt.
    Den som blir förlåten måste också vara trygg i det. Det är ju inte rättvist mot min man om jag nu en massa år senare håller på och ältar och mår dåligt vilket går ut över både honom och familjen.

    Ja - den som varit otrogen är den som gjort fel.  Men om man får förlåtelse och man väljer att fortsätta relationen så måste man försöka bearbeta och sen bara blicka framåt. Kan man inte det, vilket ingen förstås kan kräva men kan man verkligen inte det utan att man fortsätter må dåligt så kan det vara fel val. Det är inte ett tecken på nederlag eller att man är svag utan fullt mänskligt. Men man själv är också värd mer. Vi hade INTE varit tillsammans idag om jag regelbundet gick  runt och mådde dåligt över detta.

  • Anonym (underbart)

    Det har gått väldigt bra måste jag säga. Det har gått 12 år sen otroheten och jag mår alldeles utmärkt med min NYA partner som jag träffade nåt år efter skilsmässan Flört Mitt otrogna ex har det gått sämre för. Hon har haft några förhållanden som alla spruckit, vart utbränd och sjukskriven i omgångar.

    Karma kanske finns ändå.....

  • Anonym (EnFdFru)

    Ja, jag borde väl inte svara i tråden, för vi gick isär. Jag kände som du när det hade gått knappt ett år. Att jag fortfarande mådde dåligt över det. Att han inte gett mig de svar eller visat det engagemang som krävdes för att jag skulle kunna förlåta. Jag började jobba med mig själv, och insåg mina mönster och beteenden. Insåg att det fanns andra problem i relationen också. Vi gick i parterapi igen, men efter ytterligare ett halvår tog jag beslutet att lämna honom.

    Och det var så himla skönt. Att släppa allt, sluta kämpa, sluta försöka få honom att förstå vad som måste till för att lösa problemet.

  • Robert 558

    Ganska precis två år sedan nu. Visst, det har blivit mycket bättre, men sorgsenheten kommer i skov fortfarande, den är förlamande. Inte lika ofta, men den kommer. 

    Jag tror aldrig att jag kommer att kunna komma över det helt, men däremot är jag säker på att jag kan lära mig leva med det fullt ut. Ett själsligt sår. 

    Tilliten både finns där och inte. Jag tror inte hon skulle göra om det, men samtidigt så har det hänt, och det är ju det enda facit jag kan luta mig mot. Var oerhört naiv då det hände, hade ett förtroende till henne som var enormt högt. Det förtroendekapitalet kommer hon att få kämpa hårt för att återuppbygga.

    Kan tycka att det är lite läskigt att det finns (fanns?) en sida hos henne som jag inte trodde fanns, att hon faktiskt var fullt kapabel att såra mig mer än någon annan gjort...för några sketna liggs skull. Såg inte den komma. 

    Vi kämpar på, har gått i både enskild terapi och parvis och vi pratar med varandra, arbetar mer aktivt med vår relation. Om detta fört något gott med sig, så är det att vi kommit varandra närmare, blivit mer "nakna" mot varandra. Jag tror på riktigt att hon ångrar sig, hon säger i vart fall att hon har svårt att leva med vad hon gjorde och har ångest över det. 

    Det är emellanåt oerhört svårt, men det går framåt. Tänk om de visste vad de ställde till med. 

  • Anonym (Något är pajat mellan oss)

    Lämnade honom för en annan, insåg att jag hade gjort världens misstag och försökte få tillbaks honom men det tog flera år innan jag lyckades.

    Han skulle aldrig dra upp det, försöka få mig att må dåligt, vara taskig eller försöka ge igen, han är alldeles för fin för det. Men det är ändå något som är pajat mellan oss, det känns. Kan inte riktigt sätta det i ord.

    Jag älskar honom han älskar mig och jag känner mig helt trygg med att vi kommer vara tillsammans troget och monogamt, resten av livet, men ändå nåt blir inte som förut och nåt är paj. Jag har sabbat det. Skall försöka fixa det.

    Jag svek inte bara honom när jag gjorde så, jag svek även mig själv och min dotter (Han är inte min dotters pappa men hon älskar honom nog lika mycket som jag gör)

  • Anonym (Efterklok)

    Jag inbillade mig att det skulle bli som innan, men det blev det aldrig. Med facit i hand så borde jag lämnat första dagen och inte kastat bort år på att försöka uppnå något onåbart.

  • Tukt

    Tycker det är en jätterelevant fråga, eftersom så många bara "ser" när förhållanden spricker på grund av otrohet, men sällan hur många som håller, trots otrohet.
    Det är alltså lätt att tro att otrohet ofelbart leder till separation, eller att man per automatik inte kan få ordning på relationen eller de där malande tankarna. 

  • Anonym (Pysen)

    Jag känner att vi har det väldigt bra när det är bra. Sen kan allt rasa väldigt fort till botten och det är frustrerande att det är så svårt att komma upp igen. Oftast handlar det om en enorm rädsla för att bli sårad, sviken och lurad igen. känns bra att läsa att för dom där det gått lång tid efter verkar inte dessa svackor vara kvar. 


    Vore intressant att läsa lite tankar från någon som var den otrogne och lever kvar i relationen. Hur dom upplever det att leva med oss trasiga och vilsna. 

  • Robert 558
    Anonym (Pysen) skrev 2022-03-03 21:42:20 följande:

    Jag känner att vi har det väldigt bra när det är bra. Sen kan allt rasa väldigt fort till botten och det är frustrerande att det är så svårt att komma upp igen. Oftast handlar det om en enorm rädsla för att bli sårad, sviken och lurad igen. känns bra att läsa att för dom där det gått lång tid efter verkar inte dessa svackor vara kvar. 


    Vore intressant att läsa lite tankar från någon som var den otrogne och lever kvar i relationen. Hur dom upplever det att leva med oss trasiga och vilsna. 


    Känner som du. Och det vore intressant med en sådan tråd om ämnet du föreslog. Startar inte du den, så gör jag det senare idag :) 
Svar på tråden Hur har ni det några år efter otroheten?