Framtid med man utan barn?

Jag tänker väl att han inte är så intresserad av din son. 

Hej, jag är ny här på sidan?och såg ditt inlägg.

Tänk åt andra hållet, då hade du själv inte velat skynda på något, med ett barn inblandat som inte är ditt. 

Däremot att han inte tar initiativ att besöka dig/er utan att du frågar - det skulle jag anmärka på INNAN du blir sårad. Det skulle jag säga är tecken på något helt annat än familjärt syfte. Ni har setts ett halvår bara också. Det är nytt för honom med. 

Ja, det kanske är min osäkerhet bara.. eller mina förväntningar...
Han är mer mån om att vara ensam än jag verkar det som. Och då älskar jag egentid. 
Hans förklaring är att han behöver vänja sig längre vid nya människor och att det är dyrt att åka...

Man kan alltid om man vill. Oftast behöver man inte fråga vad någon tycker eller tänker. Hur de agerar och prioriterar är nästan alltid svaret du letar efter

Det kommer aldrig funka mellan er, du gör bäst i att dumpa redan nu. Han visar ju inget engagemang och att han är inte "inne" i relationen på lika villkor. Glöm honom.

Endel utan barn kan vara mer självcentrerade (naturligtvis). Att man per automatik är van att anpassa sitt liv efter sig själv och ingen annan. Det är även bekvämt för honom att du kommer dit än tvärtom. 

Jag hade nog frågat och försökt känn av om han väljer som han gör för att han är van vid att kunna styra livet efter sig själv eller om han faktiskt är egoistisk och inte tänkes på vad som är smidigt och praktiskt för dig. För mig är det en stor skillnad om han agerar utifrån gammal vana eller av ren egoism. 

När det kommer till sonen så skulle jag också fråga honom. Det kan vara så att de inte klickar så bra, är väldigt olika, har svårt att hitta något gemensamt att samlas runt eller att han inte är speciellt intresserad i barn generellt. Oavsett så går vägen till en mammas hjärta genom hennes barn så är man seriös och älskar henne så anstränger man sig att få en respektabel relation även till sonen. Det är ingen person som kommer försvinna eller som man enbart kommer träffa på julafton och påskafton. 

Det kommunikation och en konstruktiv dialog är a och o. Det är inte alls säkert han upplever situationen som du gör. Det kan vara så att han inte alls tänkt på hur han uppträder utan att det tillfälligt bara blivit så. Han kanske tror/tycker att du ska få ha din tid med sonen när han väl är med dig eftersom du inte har honom hela tiden. 

Det är fint att bolla idéer och tankar men glöm inte bort att även prata med honom på ett bra sätt utan beskyllningar eller pekpinnar. Då märker du ganska snabbt om han är en genuin person som är omtänksam och verkar vettig eller om han är egoistiskt och enbart kan acceptera saker på sitt sätt (behöver ju självklart inte vara så svart och vitt men du fattar galoppen). 

Jag har tagit upp det vid ett par tillfällen. Hans svar är då att det kommer ta tid för honom att vänja sig, att han inte är van vid barn/inte vet hur man gör och att han gärna vill vara med oss. Men orden går ju inte alltid ihop med handling med den här killen, har jag insett. Det har gått bra när de ses och han försöker... men kanske känner jag att det vi gör blir mer på hans villkor....vara hemma. Sen kommer jag det idéer ofta på roliga saker att göra men det blir inget av det sen. Tidsbrist är säkert anledningen med, mycket jobb......dock kommer han nu ett par ggr på min barnvecka, som vi nu bestämt.. eller ja vi får se, haha.
Emellanåt glömmer han saker han planerat så att våra planer ställa in - då blir jag såklart besviken och han blir sur på mig för att jag inte kan vara mer förstående.
Jag känner mig helt enkelt inte lika trygg längre. Kanske också pga ett par hetsiga bråk mellan oss. I övrigt planerar han roliga äventyr till honom och mig, är kärleksfull, djup, rolig och allt det där.

Jag har tagit upp det vid ett par tillfällen. Hans svar är då att det kommer ta tid för honom att vänja sig, att han inte är van vid barn/inte vet hur man gör och att han gärna vill vara med oss. Men orden går ju inte alltid ihop med handling med den här killen, har jag insett. Det har gått bra när de ses och han försöker... men kanske känner jag att det vi gör blir mer på hans villkor....vara hemma. Sen kommer jag det idéer ofta på roliga saker att göra men det blir inget av det sen. Tidsbrist är säkert anledningen med, mycket jobb......dock kommer han nu ett par ggr på min barnvecka, som vi nu bestämt.. eller ja vi får se, haha.
Emellanåt glömmer han saker han planerat så att våra planer ställa in - då blir jag såklart besviken och han blir sur på mig för att jag inte kan vara mer förstående.
Jag känner mig helt enkelt inte lika trygg längre. Kanske också pga ett par hetsiga bråk mellan oss. I övrigt planerar han roliga äventyr till honom och mig, är kärleksfull, djup, rolig och allt det där.

Och jag vet att han pratar mycket om min son osv med sina föräldrar.. och nämner mycket kring framtiden osv för mig.

... och ja han är van vid att styra sin egen tid. Har själv sagt att han vet att han måste släppa sina rutiner lite om han ska leva i en familj. Verkar gjort lite som han vill i tidigare relationer