Matmissbruk

Jag väger för mycket och har alltid haft problem att ha en sund mathållning. Vet inte vad som är hönan och ägget men jag blev mobbad som liten och kallas tjockis redan på dagis. Visst var jag inte smal men när jag ser bilder på mig själv så inser jag hur lite som krävs för att andra ska vara elaka och hitta fel för var liksom inte fet. 

Hur som helst, jag fick alltså hör från väldigt ung ålder att jag var tjock, fetto osv. Jag tyckte om mat och godis och sånt dessutom. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 år och jag bodde varannan helg hos min pappa. Där fick jag äta hur mycket jag ville medan hos mamma försökte hon begränsa. Jag fick uppfattningen, tror jag, att det var dåligt att äta mycket. Dessutom var detta tidigt 90-tal då Light produkterna gjorde stor entré och jag lärde mig att fett var dåligt. 

Jag mådde dåligt över hur jag såg ut innan jag ens bildat mig en egen uppfattning av andras och egen kropp. Lärde mig att jag var ful för att jag tydligen var tjock och var väldigt ledsen vilket antagligen ledde till tröstätande. Hade antagligen ett ganska ätstört beteende. Antingen åt jag jättemycket eller försökte banta. Det var ju helt accepterat att just banta och något som förväntades om man inte var smal. 

Hela mitt liv har gått ut på, från att jag var liten, att försöka ändra på min kropp och att skämmas för den samtidigt som jag skämts över att jag inte kunnat kontrollera mitt matintag. Psykisk ohälsa som kom smygande tidigt och allt kretsade kring kroppen. Som jag hatat mig själv och velat dö för att jag känt mig så utanför pga min kropp. 

Jag vet inte om jag haft en mer normal relation till mat om jag inte blivit mobbad. Jag hade kompisar och var inte ensam men kände mig alltid som den fula ankungen. 

Har kämpat med detta hela livet. Är snart 40 och har fortfarande inte hittat en balans som fungerar över tid. Är inte fet men överviktig. 

Jag tror inte alla som är överviktiga har psykisk ohälsa men det är nog vanligt att man drabbas pga samhällets syn på tjocka. Om vi bara kunde fokusera på att må bra och inte på storlek skulle alla må bättre. Att äta bra, röra på sig, sova ordentligt osv gör att man mår bättre, blir piggare och orkar mer. Sen har det OCKSÅ en effekt på vikt och det borde i allmänhet vara sekundärt, ses som en effekt men inte ett mål. 

Det här tagit mig ett helt liv att komma fram till det men ändå är jag inte fri från det som plågat mig så länge jag kan minnas. Det här varit ett rent helvete som varit nära att kosta mig livet eftersom jag inte tyckt det varit något värt som tjock/överviktig. 

Varför andra är överviktiga vet jag inte. Det finns nog en uppsjö orsaker men tycker inte man ska döma så hårt när folk "skyller" på saker för du vet aldrig vad den människan går igenom pga hur andra ser på ens kropp.