Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Tycker inte du tänker helt fel, han prioriterar dem istället för relationen. Ja, barnen är ens allt men de flyttar ut en dag (kanske?) och kvar står ni. Men vilka är ni i förhållande till varandra...? Ni bygger ju ingen gemenskap på det här sättet. Och huset ska gå till barnen och allt möjligt. Nej, vore jag du skulle jag faktiskt flytta ut.

En sådan man klarar inte av att ha en relation.
Nej  barnen går inte alltid först. Men barnens välmående är viktigt.
Men det är inte samma sak som att dansa efter barnens pipa.
Har man en kärleksrelation så är den också viktig. Den måste också prioriteras.
Lämna mannen, så får han köra sin dans själv 

Tycker han låter som en bra förälder. Barnen är ju inte ens myndiga än vad jag förstår? Klart han prioriterar dom. 

Ja, det känns inte roligt när jag tänker på framtiden. Jag flyttade in till honom och villle köpa in mig, men det ville inte han. Jag frågade om vi kunde köpa något gemensamt men han vägrar flytta pga barnen och att det ju är deras hus där de växte upp innan skilsmässan. Det handlar även om att jag inte är lika nöjd över att barnen bara kommer och går mellan husen utan respekt för mig. När jag ber om att ta lite hänsyn till mig och min vilja, så säger han bara att barn alltid ska få komma till sina föräldrar när och hur de vill och iom att jag inte tycker som han så vill han inte köpa något gemensamt med mig, för då kanske jag förbjuder barnen att komma.

Jag tycker också att han borde försöka göra dem mer självständiga, eftersom de dock är vuxna barn nu, men han tycker tvärtom, att de aldrig ska flytta hemifrån. det är hans mardröm om och när de ska flytta.

Vi är så otroligt olika. Jag tyckte det var lite befriande när mina barn flyttade och blev själlvständiga, eftersom jag var ensamstående. När jag äntligen kunde rå om mig själv och bara njuta av att göra saker själv så träffar jag en man med två barn, som är besatt av barnen. 

Det är så jobbigt när man äntligen träffar någon man älskar så mycket och allt annat är så bra, utom det med barnen. Jag skulle vilja känna att han och jag hade planer ihop utan barn. Men hans enda intresse är barnen, även om han såklart gör lika mycket för mig på sitt sätt.

Du kommer tyvärr aldrig att bli mer än en dörrmatta i den familjen, spring medans du kan. En man ska kunna prioritera alla han älskar.

Som du beskriver det ser han bara dig som ett praktiskt bihang, inte som en prioriterad partner. Barnen är nästan vuxna, ändå umgås han hellre med dem än dig och skämmer bort dem. 
I hans ögon kommer du aldrig ens på lika nivå som barnen, oavsett ålder. Gilla läget eller lämna.

Barnens välmående är oerhört viktigt och ska slltid tas med i beaktande! Men problemet som mån nutida föräldrar gör är att helt gå upp barnen. Inga krav, ingen motprestation och ingen utmaning. Allt ska servas in i oändlig.

men iaf ts, spontant så låter det som att din sambo har en prio och det är inte du och inte heller han själv. Om du vill vara olycklig stanna kvsr. 

Jo de är myndiga. Vad är det som är så bra då?

Klart barn kommer först och man ska hjälpa dem livet ut, men dem största hjälpen man kan ge är den du verkar ha gett dina barn - att göra dem självständiga och förbereda dem för vuxenlivet. 
Baserat på vad du skriver tror jag inte att han kommer prioritera dig, risken finns att du blir mer irriterad och tillslut bitter. Om han inte är villig att acceptera hur du känner och möta dig halvvägs så är det inte konstigt om du väljer att lämna (det är vi nog många som hade gjort).
Du kan hitta någon som respekterar det är du värd, för det verkar inte din nuvarande göra

Han anser att han under våra första år prioriterade mig och försummade barnen och därför har han återgått nu till den pappan han var innan vi träffades, dvs lever för barnen och inte för sin kärlek. Då var barnen iof yngre och behövde sin pappa. Men nu är de över 18 så varför denna besatthet!?

Han ger mig också en massa kärlek och saker, som om jag vore en av barnen. Men när han blir arg så säger han att han gör det bara för att han är rädd för att jag annars ska klaga på att han gör allt för barnen. Han vill innerst inne ha en kvinna som accepterar att barnen skall komma först och att han ska kunna åka iväg med barnen och göra saker med dem utan att jag ska bli irriterad.

Ni andra vanliga och normala kvinnor; hade ni inte alls reagerat om er partner reste med sina bonusbarn och senaste tiden föredrog och prioriterade att umgås och hitta på saker med barnen istället för med dig?

Hur hade du lagt fram det? Jag har sagt till honom att om han reser iväg med dem ensam så tar jag mitt beslut efter det. Jag känner inte för att vara ett bihang och tagen i andra hand! Måste man acceptera det om man blir ihop med en man som har barn? Ska barn alltid komma före? Som sagt, han tycker att han prioriterat mig i så många år innan och försummat dem och därför tar han igen allt nu för de åren.

Vad ska jag göra?? Har redan sagt att jag inte vill vara nr 2 eller 3 och då säger han att jag inte är det, att barnen och jag är på samma plats. Men det märks inte.