Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Ja, det känns inte roligt när jag tänker på framtiden. Jag flyttade in till honom och villle köpa in mig, men det ville inte han. Jag frågade om vi kunde köpa något gemensamt men han vägrar flytta pga barnen och att det ju är deras hus där de växte upp innan skilsmässan. Det handlar även om att jag inte är lika nöjd över att barnen bara kommer och går mellan husen utan respekt för mig. När jag ber om att ta lite hänsyn till mig och min vilja, så säger han bara att barn alltid ska få komma till sina föräldrar när och hur de vill och iom att jag inte tycker som han så vill han inte köpa något gemensamt med mig, för då kanske jag förbjuder barnen att komma.

Jag tycker också att han borde försöka göra dem mer självständiga, eftersom de dock är vuxna barn nu, men han tycker tvärtom, att de aldrig ska flytta hemifrån. det är hans mardröm om och när de ska flytta.

Vi är så otroligt olika. Jag tyckte det var lite befriande när mina barn flyttade och blev själlvständiga, eftersom jag var ensamstående. När jag äntligen kunde rå om mig själv och bara njuta av att göra saker själv så träffar jag en man med två barn, som är besatt av barnen. 

Det är så jobbigt när man äntligen träffar någon man älskar så mycket och allt annat är så bra, utom det med barnen. Jag skulle vilja känna att han och jag hade planer ihop utan barn. Men hans enda intresse är barnen, även om han såklart gör lika mycket för mig på sitt sätt.

Jo de är myndiga. Vad är det som är så bra då?

Han anser att han under våra första år prioriterade mig och försummade barnen och därför har han återgått nu till den pappan han var innan vi träffades, dvs lever för barnen och inte för sin kärlek. Då var barnen iof yngre och behövde sin pappa. Men nu är de över 18 så varför denna besatthet!?

Han ger mig också en massa kärlek och saker, som om jag vore en av barnen. Men när han blir arg så säger han att han gör det bara för att han är rädd för att jag annars ska klaga på att han gör allt för barnen. Han vill innerst inne ha en kvinna som accepterar att barnen skall komma först och att han ska kunna åka iväg med barnen och göra saker med dem utan att jag ska bli irriterad.

Ni andra vanliga och normala kvinnor; hade ni inte alls reagerat om er partner reste med sina bonusbarn och senaste tiden föredrog och prioriterade att umgås och hitta på saker med barnen istället för med dig?

Hur hade du lagt fram det? Jag har sagt till honom att om han reser iväg med dem ensam så tar jag mitt beslut efter det. Jag känner inte för att vara ett bihang och tagen i andra hand! Måste man acceptera det om man blir ihop med en man som har barn? Ska barn alltid komma före? Som sagt, han tycker att han prioriterat mig i så många år innan och försummat dem och därför tar han igen allt nu för de åren.

Vad ska jag göra?? Har redan sagt att jag inte vill vara nr 2 eller 3 och då säger han att jag inte är det, att barnen och jag är på samma plats. Men det märks inte.

Jodå han har rest mer med mig mer än med barnen. Sedan han träffade mig har han aldrig rest ensam med barnen, eftersom han innan han träffade mig för många år sedan alltid reste ensam med dem. Så när han och jag träffades så var han trött på att resa ensam med dem och ville därför ha mig med på barnresorna. De har bara varit med på 2 resor med mig och båda har varit katastrofala. Därför så känner han som jag skrev, att han har försummat dem i många år och vill nu resa ensam med dem. De gillar inte ens mig och vill inte resa med mig. Samtidigt tycker jag att det är konstigt att resa ensam pappa med vuxna barn. Jag vet inte varför.

Jag förstår honom på ett sätt, eftersom han missat viktiga tonårs åren i deras lliv där han bara satsat mest på mig. Men det känns jobbigt att plötsligt bli helt bortprioriteras. Han är nog rädd att ångra att om de snart flyttar hemifrån att han missat tiden med dem. Jag önskar att jag var mer förstående oh ville unna honom och dem resor och allt tillsammans, men det känns jobbigt.

Jag reagerar som ett barn och det gillar jag inte. Samtidigt så kan jag inte gå emot mig själv och hur jag känner. Jag tycker inte det är helt normalt att vilja åka med sina barn istället för mig nu när de är vuxna. Jag förstår inte heller varför han alltid tar dem före mig om de kommer eller vill göra något. Känner mig inte viktig längre.

Detta var exakt vad jag ville läsa.

Men ni är mer jämlika eftersom ni båda har barn i ung samma åldrar, så då kan inte du vara svartsjuk på hans barn. Men tänk om du var ensam och utan barn....hur hade du då känt om att han hade massa aktiviteter med sina barn istället för att träffa dig, eller reste 1 av 2 resor med sina barn och bara 1 resa med dig. Hade du ändå tyckt att det kändes bra?

Hans son har också en psykisk sjukdom som ångest och depression blandat med ocd, så han går på starka tabletter och då får han ännu mer dåligt samvete.

Hur tycker du jag ska agera? Vill vara mogen och vuxen, men tycker att jag förtjänar en man som prioriterar mig och vill göra saker med mig alltid, så som han gjorde innan. Men nu har barnen sagt ifrån att de vill bli prioriterade eftersom han försummat dem i så många år.

Problemet var att han var sk besatt av sina barn sedan de föddes och efter skilsmässan så blev han ännu mer besatt av dem, vilket gjorde att han inte var mottaglig för någon relation de första 5 åren efter skilsmässan. Han släppte inte in någon ny kvinna i hans och barnens liv. När han så började tröttna på att vara ensam, alltid resa ensam med barnen och göra allt ensam med dem, så träffade han mig. Då ville han ge allt till mig och tog barnen i andra hand. Han på något sätt skuldbelagde dem omedvetet för att han fått vara ensam så länge.

När jag plötsligt tog barnens plats med resor, tid, kärlek och allt så kände sig barnen åsidosatta och oälskade. Hans ena barn vände honom ryggen. Han stod alltid på min sida och sa åt dem att skärpa sig under de första 2-3 åren. Sedan insåg han mer och mer vad han gått miste om och försökte balansera det. För ett år sedan så blev han elak mot mig och ändrade sig helt så att de återigen kom på första plats, prioriterades, alltid hade rätt och jag alltid hade fel. 

Han kallar mig för ett ego som alltid ska komma i första hand, men det är så svårt att plötsligt nedprioriteras såsom barnen gjorde innan. Han köper fortfarande lika mycket till mig och är omtänksam, men det är alltid barnen som går före på nåt sätt när det väl gäller. Eftersom de är vuxna så förstår jag inte varför han NU lägger ner all fokus och tid på dem. kanske är han panikslagen att de flyttar och att han då förlorar tid med dem, medan mig har han alltid kvar.

Men jag tycker att barnen ska man alltid ställa upp för och hjälpa i kris etc, men när de är vuxna så ska man förbereda dem på ett liv där de ska vilja prova vingarna, resa, träffa en partner, börja jobba etc. Han vill inte att de någonsin ska flytta. Han vill att om han säljer huset så ska pengarna genast fördelas ut till barnen så att de kan köpa ett boende, han köper bilar till dem, tankar bensinen varje vecka och gör allt för att de inte ska bli självständiga och vilja jobba. Vi tänker och tycker så olika om barnuppfostran. Jag känner inte alls för att de ska springa fram och tillbaka varje dag mellan husen. Jag behöver egentid ibland.

Vissa av er tycker att jag tänker fel, medan andra tycker att han är besatt av barnen och tänker fel. Jag blir inte klok på vad som är rätt eller fel. Jag skulle vilja se honom lycklig. Lycklig blir han bara om han har barnen runt sig ständigt och även mig, men jag ska mer bara finnas där och stötta och ställa upp....såsom hans ex gjorde. Jag är rädd för att om jag ger fingret så tar han hela handen. Då kommer han göra ALLT med dem och ta mig helt för given om jag tillåter och accepterar för mycket. Hade jag sagt att han kan göra som han vill, så hade han i princip alltid valt att vara med barnen och resa med dem. Om han sedan någon gång känt sig ensam eller om barnen åkt iväg så hade han valt mig. Så vill man inte ha det och den känslan har jag. Han tycker att jag har så fel, eftersom han anser att han alltid prioriterat och valt mig före. Att jag beter mig som ett avundsjukt barn.

Kan du förklara vad du menar med att hans sätt inte är det normala? Jag är så hjärntvättad av denne man att jag tror att allt är mitt fel och att jag måste jobba med mig själv. Han vill inte att vi pratar nu förrän jag kommer med en plan på hur jag ska ändra mig för att tänka mer på hans barn och att det inte är bara han och jag, utan vi är även barnen. Jag förstår inte hur han kan kalla vuxna barn för barnen för det första. Sen kan jag inte förstå att man inte i första hand tänker på att vi vuxna måste må bra för att barnen ska må bra. Det funkar inte att inför barnen visa att de alltid har rätt och kommer före alla kvinnor, för då kommer de alltid förvänta sig att komma först i allt.

Hur tycker ni han skulle gjort och hur skulle jag gjort för att mötas?

Jag vet att jag är viktig i hans liv, men barnen är tydligen viktigare. Jag förstår honom på många sätt och förstår hans dåliga samvete. Jag har bara så svårt att förstå att man ständigt går med dåligt samvete och är rädd för sina barn. Han är som ett barn själv där barnen är föräldrar och bestämmer över hans liv. Han år så svag för dem. Jag säger ständigt att om du bara ger barnen kärlek,, tid och uppmärksamhet så kommer de alltid uppskatta dig. Men att hålla på att mjuka, fjäska, köpa saker och visa sig svag är inte kärlek. Bara idioti i min värld.

Vi är olika och tänker och prioriterar olika precis som ni skriver. Ingen har rätt eller fel, utan vi bara passar inte ihop. Jag tror att han kommer anklaga mig för om han inte ger allt till barnen nu och jag kommer anklaga honom för att han tagit så många år av mitt liv där hans barn ständigt varit inkluderade och där jag inte känner att det är han och jag, utan vi är 3 i förhållandet.

Det är bara så himla svårt att lämna när det enda man nu hoppas på är att barnen äntligen eventuellt ska flytta eller ut och resa. Men jag tror inte att det kommer att bli av om pappan får bestämma. Då stannar de hemma tills de är 25-30. Jag vet inte. Hade velat att han vågade vara ärlig och sa hur han tänker och önskar sig ett liv, men han vågar inte eftersom han då är rädd att jag ska göra slut och lämna honom pga. barnen. Därför vågar han inte helt ge sig hän i det han verkligen vill med barnen, samtidigt som han har ett ständigt agg och bitterhet mot mig eftersom han inte vågar göra och säga det han innerst inne vill göra.

Jag tycker inte heller att någon av oss tycker eller gör fel, men han anklagar ständigt mig för att vara en barnhatare, pga att jag ställer vissa krav på vuxna barn som jag tvingas leva med. Det är inte att jag avskyr barnen, utan mest att jag tycker att han borde kunna fördela sin kärlek som jag fick göra när jag var i ett förhållande samtidigt som jag hade mina barn. Det är hans ansvar att se till att alla mår bra. Nu klarar han tydligen inte av detta, utan innan mig så tog han alltid barnen före sina kvinnor, sedan tog han mig före och nu har han återgått till att ta barnen före.

Jag ber och bönar om att vi kan resa som vi gjorde de 3 första åren av vårt förhållande, men han säger alltid att nu är det barnens tur. Men vilka 19 åringar vill ens resa med sin pappa? Fattar inte!

Trodde innan att män oftast väljer sin ya. kvinna före barnen och försummar sina barn, vilket inte heller är bra. Men har faktiskt aldrig hört eller upplevt att en man föredrar att umgås med sina barn 100% före sin kvinna.

Jag måste noga fundera om jag kommer att klara av detta liv. Jag hoppas på att det är övergående och att de ska vilja ha sina egna liv och att han då kanske inser att han måste släppa taget. Tyvärr så vet jag inte om det kommer att hända, eftersom han inkluderar dem när han pratar om många år framåt där han ska ha barnbarnen hos sig och alltid ska ha varsitt rum till dem ifall de kommer när de är utflugna. Vilken människa tänker så?