Hjälp mig att tänka
En jääääättte lång historia som ska bli vääääldigt kort.
För 6 år sedan träffade jag min vad jag då trodde, soulmate. Han var 14 år äldre än mig, men mentalt är vi på samma plan.
Han lämnade sin dåvarande som han hade 2 barn med för att han träffade mig. Det var krokigt i början och vår resa har inte varit varken lätt eller fin, hela vägen. Men vi är som fast bundna i varann. De vi upplever när vi umgås är något utöver det vanliga. Både sexuellt och på många många andra plan. Det är som gnistor när vi ses. Och den känslan delar vi tillsammans. Trots att de gått så många år sen vi träffades. Vi har levt särbo liv. Jag har inga barn och det har heller aldrig riktigt legat i mitt intresse att skaffa några. Det har varit varken eller i tankarna. Inget jag har saknat men heller inget jag direkt inte velat. Han däremot har velat fram och tillbaka. Han har två och är nöjd med dom. Men i och med att jag är yngre så har jag bett honom att aldrig avfärda tanken helt, vilket han gått med på för man kan aldrig säga aldrig(hans egna ord) . De första problemet är att han inte har presenterat sig för sina ungar. Som snart är i tonåren. han har knappt vågat erkänna för exet att jag existerar men ändå på nått vis gjort det. För dom har bråkat om mig, otaliga gånger. Hon är bitter som blir lämnad för en yngre tjej osv osv osv. De hade ett par år tillsammans. typ 15 eller nått. Jag har förstört deras familj osv.
Vi har lyckats blivit gravida 2 ggr. En gång tidigt i relationen och en gång senare. Han har velat fram och tillbaka på senare år hurvida han vill eller inte. Gjort slut lite poff sådär bara och gjort konstiga saker under tiden, men alltid kommit tillbaka och sagt jag kan inte leva utan dig. Jag älskar dig på ett sätt jag aldrig älskat någon förut och bla bla bla. Men vi har löst det, pratat osv osv. (I början av relationen var vi stormiga och jag var precis som honom, i velandet och sånt, men åtminstone jag mognade och slutade att tönt göra-slut) Och nu sist i alla fall, Jag visste att något var på tok. Kände det liksom i min kropp. Men han förnekade, in i det sista. Tills en dag när jag hade duschat för vi skulle ses och gå ut och äta.
Så ringde han och sa: Hej, det här känns inte bra. Jag vill göra slut. Och resten behöver jag inte förklara. Sorg, ilska, besvikelse, känslan av att bli lurad osv har jag gått igenom och sedan blivit någorlunda normal i huvudet.
Sen för ca 7 veckor sedan så ringde han och frågade om jag bjöd på en öl. (På fyllan) Självklart, svarade jag. Som också var på fyllan.
Det var fint och fantastiskt som vanligt. Den natten. Jag blir gravid. För 3:dje gången. Och nu känner jag, jag orkar inte mer. Jag orkar inte fler mini förlossningar och heller inte göra det för att behaga honom. Jag har nu sagt detta till honom såklart och informerat honom om hur de ligger till. Och nu är han tokig. Jag har förstört hans liv, eller kommer att göra säger han. Jag kommer att förstöra barnets liv som ska få växa upp utan pappa. För han vill då inte ha med ungen att göra förrän den själv vill det, om den vill det. När den blir större. Jag är egostisk och han vill inte ha med mig att göra mer och att han säger att jag kommer att vänta på ett samtal där jag kommer att behöva bekräfta mitt faderskap och de ska vara allt. Han uttryckte sig till och med på ett sätt som lät såhär: Jag vill inte ha någon kontakt med dig utan det tar jag via soc. Eller vad det nu blir. Vad gäller barnet.
Vad f*n ska jag göra? Förstör jag hans liv? Vem blir jag om jag behåller ett barn mot någons vilja? Han uttrycker ett sånt hat och kallade idag situationen för ?smutsig?. Och har skrivit ett flertal gånger ? Vad är det du inte fattar, jag vill inte ha barn? Konstigt nog så vad åtminstone jag kommer ihåg så han inget skydd med sig när han kom och satte på mig den där fylle kvällen. Men men, det är inget jag tänker trycka upp i hans ansikte såhär i efterhand. Han påstår också att jag har övertalat honom till att inte sterilsera sig en gång i tiden. Vilket inte stämmer, den ?makten? anser jag mig själv inte ha riktigt. Där emot så sa jag, att jag inte tyckte han borde göra det för då bestämde han åt oss båda och jag gillade inte den känslan. Och han struntade i att sterilsera sig.
*