Partner inte bjuden på bröllop

Varför skriver du partner och inte "man" eller "pojkvän"? Om ni är ett samkönat par och din vän inte vill ha samkönade par på sitt bröllop, så är det hennes ensak. Det får du acceptera. 

Om det inte är som ovan, då. Ja, den normen att man alltid måste bjuda båda i ett etablerat par börjar nu luckras upp, liksom många andra normer som tidigare var självklara. Gäster lär sig t.ex. ibland i svart eller vitt på bröllop, vilket var otänkbart för bara 15 år sedan, eller i färg på begravning. 

Man kan diskutera denna "man ska alltid bjuda båda i paret"-norm hur länge som helst. Jag kan ibland förstå att man gör så, eftersom man då kan bjuda fler av sina släktingar och vänner, som man verkligen vill ha där på sin stora dag - i stället för en främmande människa som man kanske aldrig kommer att träffa igen. De flesta brudpar är ju inte gjorda av pengar, utan måste antingen sovra i gästlistan eller välja ett fattigmansbröllop. 

Personligen tycker jag att det är OK att bjuda bara den ena i paret, om man gör så KONSEKVENT med en hel grupp. T.ex. att alla brudens gamla väninnor från skoltiden eller studietiden, och alla brudgummens lumparkompisar, bjuds utan respektive. Men om det handlar om människor som man har umgåtts med i par, upprepade gånger (t.ex. varit på parmiddagar hos varandra), så är det förstås inte OK att bjuda alla personer i detta par-gäng - utom en. För då blir det ett tydligt uteslutande av en viss person, och DET måste ju uppfattas som väldigt kränkande (och en bra partner till denne kommer inte heller på bröllopet, såklart).  

Fast om vigselceremonin är kyrklig eller borgerlig, behöver inte påverka hur stor eller påkostad festen efteråt är. Det går att låta viga sig i kyrkan med bara två vittnen som kyrkan skakar fram, och ingen mottagning alls efteråt. Brudparet kan också gifta sig borgerligt på stadshuset, och sedan anlända till den stora middagen som ett utsett värdpar dragit igång under tiden. Och allt däremellan.

Jag tycker att det är synd att många har missuppfattat detta, och därför tror att de måste gifta sig i kyrkan - fast de inte är troende, och i värsta fall inte ens respekterar prästen och de troende församlingsmedlemmarna - för att få ha en stor fest. 

Håller med om att man inte ska fråga varför man själv eller någon annan inte blivit bjuden på en fest. Det är hemskt ohyfsat, och kan även uppfattas som att man försöker tigga in sig själv (eller i detta fall sin partner) till festen. 

...fast Fru Ribbing har varit avliden ett antal år nu, och även de sista 15-20 åren hon levde, fick hon mycket ifrågasättanden i kommentarerna till sin spalt (jag var en av de som hängde där regelbundet). Folk skrev typ att "så har vi aldrig gjort, inte ens våra föräldrar gjorde så". Hon hängde inte med sin tid.

Hur många är det t.ex. idag som skriver och tackar för senast, direkt när de kommer hem från en fest, på ett linnepressat korrespondenskort..? Hon fattade aldrig, att t.o.m. bröllopsinbjudingar ofta går över Facebook idag, och att det är utdaterat att tacka annat än med någon rad på Facebook eller ett email. Eller inte alls. 

Detta med parnormen håller på att lösas upp nu, p.g.a. att det finns så många olika typer av förhållanden nu, att förhållanden ofta blir korta, samt att det har blivit så vanligt med singelhushåll. Det är inte som på första halvan av 1900-talet och tidigare, när praktiskt taget alla levde i livslånga äktenskap, och de som inte gjorde det sågs som udda om de levde ensamma och omoraliska om de hade lösare förbindelser. 

Nej, jag tycker att människor måste få ha vilka religiösa och moraliska uppfattningar de vill. Du vet förresten inte om TS' vänner är muslimer t.ex.? Då kommer de garanterat inte att skylta med att de har homosexuella vänner, inför hela släkten på sitt bröllop. 

Men varför använder TS ordet "partner" då? Så brukar man väl inte säga om sin sambo eller make?

Jag tänker att det kan vara EN sak att umgås med vissa människor privat, i ett gäng av unga vänner kanske - och en HELT ANNAN sak att bjuda in vissa par och personer till sitt bröllop, där de ska bedömas av ens föräldrar och andra släktingar, och andra grupper av vänner (tänk från en kyrka t.ex.) som skulle kunna ta väldigt illa vid sig. 

Och det behöver inte heller handla om homosexualitet. Det kan vara något annat som gör att man inte vill ha en viss person just på sitt bröllop, trots att man kan umgås med den i andra sammanhang. Personen kanske lätt blir för full och ställer till scener, börjar tafsa på andra, eller krånglar mycket (tänk någon som jämt ska krångla med maten t.ex., det är hundra saker han/hon inte äter, och maten måste tillagas på ett visst sätt), personen kanske får skov av psykisk sjukdom, och man vet inte vilken fas han eller hon kommer att vara i, personen kanske har synliga tatueringar och piercingar i ansiktet, olämpliga frisyrer och hårfärger, kanske inte skulle acceptera klädkoden utan hävda att "dom får ta mig som jag är". Och sedan blir den personen det enda någon kommer att minnas från det bröllopet...

Man får väl lita på sin vän eller väninna så mycket, att personen inte börjar göra närmanden mot någon på bröllopet, eller pratar om sin läggning. Då märks det ju i de flesta fallen inte. 

Det kan ju vara äldre släktingar där som tar illa upp. Eller yngre släktingar för den delen, som har höga ideal på vissa punkter. Just på en sådan familjetillställning som ett bröllop (liksom på en begravning eller ett dop), kan det kännas viktigare vad de tycker, än att en partner (som inte ens är ens egen vän) till en vän får komma.

Och en annan tanke: det finns även dom som har börjat frångå "parregeln", för att försöka luckra upp parnormen och göra det lättare för ensamstående. Har man varit ensam i många år innan man träffade sin man, och alltid varit den där udda, ensamma damen som blir ett problem att placera på tillställningar, där alla andra befinner sig parvis, så kanske man vill underlätta för sina (och brudgummens) ensamstående gäster nu. Genom att anländer till festen ensamma, och får börja från ingenstans att mingla och söka kontakt med nya människor, utan att ha en partner att stödja sig på.

Man kan tänka, att det blir mer rättvist och bättre balans på det sättet. 

...sedan tror jag att det behövs en liten upplysning här. Diskrimineringslagarna gäller inte vid privata tillställningar (lika lite som pandemilagarna gällde vid privata tillställningar), och så måste det ju vara. Ingen är alltså skyldig att bjuda personer med visst etniskt ursprung, viss religion, viss sexuell läggning, visst kön, viss yttre framtoning, viss politisk tillhörighet, visst mentalt funktionshinder, viss smittsam sjukdom, etc. etc. till sin privata tillställning. Utan det väljer man själv. Vore ju hemskt annars! :o