Anonym (Abort?) skrev 2022-03-14 08:42:43 följande:
Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här.
Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.
Försöker jag sätta mig in i hans sits så blir det inte heller så kul för honom. Han har väl säkert varit glad och sett fram emot detta, eftersom han ju vill ha barn, så kommer du och velar om abort och anklagar honom för att vara oengagerad och säkert inte kommer fixa föräldrarollen sedan (baserat på ... vad?). Jag hade nog också blivit rätt sur i det läget. Och tröttheten och illamåendet är övergående, och det går definitivt att förklara för skolbarn att mamma mår dåligt nu och orkar inte riktigt som vanligt - utan att blanda in din partner i den biten.
