Abort eller inte?

Vi har varit tillsammans i 3 år och bor ihop sen i somras. Vi har ju alltid tänkt en framtid. Han ser gärna giftemål och önskar barn hett. Så han vill ju gärna bli pappa. Det jag är fundersam över är om han inser vad som krävs när man har barn. Att han måste anpassa sig och ge avkall på saker. samt att det är jobbigt och tungt många gånger. Mina barn är det jag som tar hand om och fixar allt praktiskt med. Han är ju med oss när vi gör saker osv men inte så att han hämtar eller lämnar i skola/fritids när han är ledig eller har koll på läxor, aktiviteter osv. Så rädd för att jag kommer bli slutkörd med allt ansvar och han kommer stå där och inte fatta nåt typ. Han har inte direkt varit nåt bra stöd nu när jag mått dåligt i början?

Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här. 

Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.