Linnéa9191 skrev 2022-06-01 22:13:04 följande:
Hoppar in här för att få och ge stöttning. Efter nästan 2 års försök så har jag och min partner påbörjat ivf i Sthlm på Sophiahemmet. Gjorde en utredning i vintras som inte visade något fel, men trots detta ingen graviditet öht ??????? Både jag och sambo är 30 år.
Igår gjorde de äggplocket - aj så ont och emotionellt (av morfinet förmodar jag). Grät under hela ingreppet. De fick ut 13 ägg varav 9 blev befruktade ???? De odlar vidare till söndag och då är det dags för återföring.
Ni som gått igenom ivf: Hur många ägg fick ni ut och hur många av dessa blev befruktade? Och hur upplevde ni ruvar-tiden? Finns det något sätt att förbereda sig på ett eventuellt negativt graviditetstest? Känns som det kommer göra så ont så ont så ont i hjärtat.
Styrkekramar till er därute som genomgår samma resa ????
Jag hade 24 mogna ägg varav ungefär hälften blev befruktade (har pco så har många ägg). 5 blastocyster klarade långtidsodling och gick till frys. Eftersom jag blev överstimulerad (dock utan symptom) återfördes en blasto från frysen cykeln därpå och nu är jag väldigt tidigt gravid :)
Eftersom det var en 5-dagars blasto fick jag plus redan efter 6 dagar (olika för alla dock). Så jag gick inte runt i ovisshet så länge. Jag försökte vara positiv men man överanalyserar ju varje symptom och jag var övertygad om att det inte tagit. Kändes till en början som pms, men hade också tankar om att varför skulle vi lyckas på första försöket, vi som försökt få barn i 1,5 år, drabbats av MA och närmar oss åldersgränsen för landstingsfinansierade försök. Och den känslan släpper inte nu, jätterädd att det här inte ska gå hela vägen. Jag har börjat försöka tänka i banorna att det som händer, det händer. Det finns absolut inget jag kan göra åt det. Att bara oroa sig förstör mitt liv, det är till absolut ingen nytta.
Försök leva som vanligt under ruvartiden, ju mer tid du har att tänka desto mer kommer du snöa in på att tänka. Aktivera dig och umgås med människor så du inte hinner analysera och googla. Jag var ledsen när jag kände för det och försökte inte tvinga mig själv att tänka positivt, men samtidigt viktigt att inte gräva ner sig under täcket och försvinna. Och jämför inte dina symptom med andras - det är SÅ individuellt!! Hjälpte inte mig ett skvatt att googla tidiga symptom, inga stämde på mig haha.
Ang negativt besked. Vet inte. Men jag skulle nog tänka på att det ju faktiskt går att göra alltihop igen och att ju fler behandlingar man genomgår, desto större är chansen att lyckas nästa gång. Statistiken blir bättre för varje försök man gör. Och så är du fortfarande ung!
Lycka till!!
