Inlägg från: Mr Förståndet |Visa alla inlägg
  • Mr Förståndet

    Hur hjälper jag mamma ut ur en umgängestorka?

    Hej! Var svårt att få till en bra rubrik på detta då det finns så många olika dimensioner som spelar in i päronens livssituation. Men här vill jag fokusera på relationer, och då särskilt på mammas då hon är i behov av dem.
     
    Är själv en man i mina bästa år i mitten av 20-årsåldern. Singel, livet och karriären leker och det mesta går min väg för tillfället. Har lätt att se på saker från den ljusa sidan så till den grad att det nästan blir provocerande.
     
    ... Och så har vi mamma. Min kära mamma som befinner sig i absolut motsatt ände av vågskålen. Jag ska försöka göra en lång historia kort för att ge lite bakgrund till hur hon hamnade här: 
    Jobbade och mådde bra inom måleribranschen på ett och samma företag i nästan 20 år.
    Företaget gick i konken och strax därefter visade sig mamma ha åkt på någon typ av förslitningsskada i ryggen...
    Därefter blev hon sjukskriven 1-2 år och jobbar idag 75% med varierande funktion.
    Det var någonstans när hon var sjukskriven som hon antagligen gick ner i en depression, vilket blev en ond spiral där hon slutade ta kontakt med det hyfsat breda kontaktnät hon ändå hade sedan tidigare. En efter en slutade hon skriva och prata med sina vänner och det rann ut i sanden... 
     
    Det ledde i sin tur till en nedsatt självkänsla som nu resulterat i att hon ser pessmistiskt på nästan allt i livet, däribland att försöka återstarta gamla relationer. När jag pratar med henne om det här så förstår hon rent intellektuellt att det skulle göra henne väl om hon började prata med gamla bekantskaper. Men hon hittar på ursäkter till precis allt och vägrar se det positiva i någonting.
    Ta till exempel när hon funderade på att åka till Ullared nyligen som hon gjort med vänninor många gånger förut:
    Jag: "Vad sägs om att fråga ut Anna? Ni har ju jättebra kemi och kom ju bra överens förr i tiden?"
    Hon: "Nae, jag vet ju att hon bara skulle säga att hon inte har råd. Hon har säkert jätteont i kroppen också och går väl på sjukpension".
    Jag: "OK... Men Katarina då? Du har ju jättelång historia med henne och ni är ju ett sådant radarpar sedan tidigare! Ni skulle finna varandra som om ni träffades så sent som igår!"
    Mamma: "Nae hon mår också jättedåligt och går antagligen på socialbidrag eller någonting. Har antagligen ingen ork etc etc..."
    Och så här fortsätter det för varenda tänkbar vännina jag föreslår Rynkar på näsan Hon är inne i något psykiskt vakuum där hon mår för dåligt för att jobba sig tillbaka att må bra, eller hur man ska uttrycka det... Det som håller henne flytande är att hon har konstanta renoveringsprojekt på huset med pappa som är drivande. Men även det känner hon tär på hennes krafter att ens vilja umgås med någon. 
    Själv hade jag gärna stöttat och pushat mamma för att komma ur den här avgrunden. Men det är svårt då vi bor några mil ifrån varandra nuförtiden och jag har mitt egna liv att stå i. Jag har gott om viljestyrka att hjälpa henne som så men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att inte gå henne på nerverna och stjälpa mer än jag hjälper så att säga... 
    Jag vore ytterst tacksam om någon har tips från liknande erfarenheter för mammas situation börjar tära på mitt egna. Det är svårt att må bra trots de goda omständigheterna i mitt liv när mamma mår som hon mår...
Svar på tråden Hur hjälper jag mamma ut ur en umgängestorka?