6-åring blev helt förändrad efter magsjuka - snälla hjälp

Det är väldigt svårt för mig eller någon annan att svara på varför ditt barn har förändrats. Eller om situationen med pojken i skolan är allvarlig. Det har gått tre veckor skriver du. Jag tänker att dels så brukar ju sexåringar gå igenom det som kallas för lilla tonåren, dom blir trotsiga och sätter sig på tvären och krånglar. Helt normalt i den åldern. Dels så kan ju magsjukan ha tagit hårt på honom, blir man allvarligt sjuk och får problem med magen så kan ju det slå ut hela tarmfloran och man kan må dåligt lång tid efteråt och både bli deppig, tappa aptiten och dra på sig nya infektioner. Situationen med killen i skolan får ni väl hålla koll på noga och fortsätta att prata om hemma, ha en dialog med skolan. 

Såg något om att du redan skrivit om sexårs-trotset. Kanske håller killen i skolan på att frysa ut honom, såna subtila saker upptäcks inte så lätt. 

Jag tycker ni ska söka professionell hjälp för det här. Börja med att kontakta vårdcentralen, men ge er inte om de bara tar några prover och sedan avfärdar er oro med att allt ser bra ut. Var noga med att beskriva sonens förändrade beteende och personlighet och att det kan vara något psykiskt.

Vi har kontinuerlig kontakt med skolan, väldigt bra kontakt dessutom. Sedan vi först nämnde detta för dom så skriver dom och kontaktar oss flera gånger dagligen och berättar vad som händer och hur det går. Vi bollar dessutom idéer mellan varandra gällande skolan, men det är inget konkret att ta på då dom undersökt ordentligt och hållit koll på ungarna i fråga, utan att märka något som är fel..

Jag upplever det som att det kan vara 6-års trots som kommit, men det hade varit en helt annan grej om han bara hade ätit om dagarna..

Vet inte riktigt om jag bara ska vänta ut det eller om man ska kontakta vården gällande detta, jag vet dock inte riktigt vad dom kan göra åt saken.

Samtidigt så är jag i stort sett ensam som förälder i detta då min hustru inte har samma möjlighet att sätta sig in i detta, jag har därmed ingen att riktigt prata med, det känns därför otroligt skönt att faktiskt få svar, så jag vill ge dig mitt varmaste tack, det betyder mer än vad du tror

Jag försöker fråga om det är något sånt som händer, och vi har daglig kontakt med skolan som berättar vad dom gör och hur det går, jag upplever personalen som professionell men det är som du skriver att det kan vara något som inte upptäcks. Jag vet dock inte vad jag ska göra för att hjälpa den saken?

Vad jobbigt för dig att du är ensam om dina funderingar, jag förstår att du blir orolig. Du kan väl avvakta några veckor innan du kontaktar vården för det KAN faktiskt vara en sexårskris som kanske har förstärkts av hans sjukdomsperiod. Det låter som om du har bra koll på läget och gör vad du kan och skolan låter också uppdaterad. Har du frågat honom om magen krånglar fortfarande? Du kan ju också fråga honom om pojken i skolan inte pratar med honom och inte låtsas om honom och att det är där skon klämmer. Jag förstår verkligen din oro som sagt, men sexåringar kan gå igenom en hel del och helt ändra beteende under en period. Var närvarande med honom och försök få till positiva interaktioner mellan er, kravlösa, lekfulla. Du låter som en jättefin pappa och jag hoppas att det ordnar upp sig för er. 

Ja det blir lätt så att man funderar för mycket på saker, jag är medveten om det och jobbar på det så gott jag kan, jag hade önskat att jag hade någon att prata med och få ta upp mina tankar och liknande, jag vet att det hade hjälpt mycket men det är som det är. Därför är det ganska skönt att få skriva och få kontakt med människor här.

Jag har pratat med honom om killen på skolan, han säger att han har sagt att han leker fel en gång, men sen förstår jag det mer som att dom helt enkelt inte är lika varandra, killen på skolan verkar vara väldigt tyst och inåtvänd. Men det är bara min observation, och jag vill helt enkelt inte bara ta min pojke i försvar och säga att andra gör fel när jag inte fått det bekräftat, jag vill såklart lära honom att människor är olika och det får man vara. Han har flera vänner på skolan som han leker jättebra med, och jag säger åt honom att alla får vara med och man ska uppmuntra till det, men om någon inte vill så är det helt ok, alla vill inte leka samma lekar som man själv vill leka.

Jag tänkte vänta i en eller två veckor till, och sedan kontakta någon som kan hjälpa till att kolla av detta. Tanken slog mig att skolsköterskan kanske är rätt väg att gå först? 

Han är mitt äldsta barn, han är därför den som kommer först in i den här perioden i livet. Vem vet jag kanske kollar tillbaka på det här om något år och skrattar åt det, men jag är just nu då förbannat orolig över förändringen och värst av allt att han inte vill äta..

Ni borde vara på skolan mer. Jag tror när vuxna pedagoger är ute på gården då är det klart att den andre killen är snäll.

Han gör nog satyg när inte vuxna ser. Så ni ska notera dagar tider. Sen kontaktar ni skolan. Hör inte skolan ngt. Kontakta Skilinspektionen. Då är det viktigt med noteringar, typ som dagbok för eran son. Det ör viktigt med sånt till för er och Skilinspektionen. 

Skolinspektionen*
Ursäkta 

Du menar att vi ska vara på skolan under dagtid när han är där? Kommer inte resultatet bli detsamma som när pedagogerna är ute?

Åh nä, missförstånd. :) 

Ni borde vara på skolan mer =då menar jag att ni får se till att det händer ngt med samtal, gå på möten, prata med lärare och pedagoger. De är dom som är närmast din son. 
Händer det inget, kontaktar man rektorn. Händer det inte ngt där heller. Kontakta Skolinspektionen. Ha noteringar, datum, tid händelse. 

. 

Fast vi har ju ständigt kontakt med de som jobbar på både skolan och fritids (ibland annan personal på fritids), vi både skriver sms och ringer varandra dagligvis 

Kan det göra skillnad att åka på möten? Vi brukar stanna och prata en kvart varje morgon och eftermiddag, där vi går igenom allt som sagts och vad barnen gjort osv - men ingenting finns lixom att anmärka

Vad ska jag göra istället? Kräva att våran son har rätt i de han säger och kräva att han får sitt igenom utan att höra vad den andra killen säger? Det är ju lite som att flytta ifrån ett problem..

Jag hade en period när jag var liten, jag gick i 3 an tror jag, där jag gjorde likadant, jag slutade bara äta. Jag minns att jag var rädd för att sätta i halsen och spy. Det blev en ångest för mig.  Det enda jag åt var vaniljyogurt och mos. Jag kunde inte förklara för mina föräldrar var det var just då.vi gick till vårdcentralen och de hitta inga fel, efter några månader släppte det sakta. 
Kanske något liknande hänt med er son.
När man kräks bränner det ju i halsen och det kanske är en känsla som sitter kvar.
Jag hade lite annat hemma som spökade med, så behöver det inte vara i ert fall men jag funderar över vad du menar när din fru inte kan sätta sig in i det? Har pojken bra kontakt med er båda? 

Det är snart påsklov, har ni möjlighet att vara lediga med honom då? Ibland kan en veckas ledighet göra susen, göra roliga saker med familjen och få ett break från vardagslivet.

Jag skulle i det här läget värna om den goda relationen med skolans personal, alltså inte börja fundera i banorna att de missköter sitt uppdrag. 

Har ni låtit honom vara när det gäller maten? Alltså inte prata om det alls, inte försöker får honom att äta något, osv.

Tack för ditt input, jag är inne på spåret att det är just det här de beror på om jag går på min känsla. Han äter yoghurt och pannkakor typ, svårt att få i honom annat. Men det kanske bara är att låta det bero just för tillfället och låta det gå över

Jaja absolut kommer vi vara lediga, vi siktar på att alltid vara lediga på loven, påsklovet inget undantag.

Det gör jag verkligen, jag berättar hur tacksam jag är och berömmer dom mer än väl för att dom håller god kontakt, jag har faktiskt ingen anledning att misstro dem..

Jag har gjort mina försök, min partner däremot är lite mera orolig och vill ha honom att äta . Jag har pratat med min partner och vi har väl kommit överens om att vi ska backa undan en aning, hålla koll så att han äter nånting åtminstone men inte pusha

Jag undrar om det kan vara så att magsjukan fått er kille att utveckla en fobi för att kräkas. Du skriver att han t.ex. kan leka glatt och allt är lugnt, men direkt det är dags för mat så förändras han och hans humör. Det kan också spilla över på förskoleklassen. Dels finns det matsituationer där och tanken att kräkas i skolan kan vara extraobehaglig, dels kan han ha svårt att orka rent fysiskt eftersom han inte får i sig så mycket energi som vanligt. 

Bananer kan han äta, är det något annat han äter? Hur är det med saker han vanligtvis gillar, äter han det? Hur är det med yoghurt, drickyoghurt, smoothie och saftsoppa som inte är direkt något man äter? Äter han glass eller isglass? Sitt favoritgodis? Tänker dels att svaren på det kan ge ledtrådar till problemet, men också att sånt eventuellt kan vara genvägar till att få igång ätandet. 

Som någon skrev ovan, kan det vara bra att backa och att inte göra för stor sak av att han inte äter. Tjat kan göra att det låser sig mera, skäll och bråk definitivt. Samtidigt kan prat också ge möjlighet till att låsa upp problemet. Dessutom är det viktigt att ett problem inte hinner rota sig för mycket, för då kan det bli svårare att åtgärda det. Det är ändå viktigt att man tar upp det på bra sätt. 

Jag jobbar med barn i åldern 6-12 år och jag ska beskriva sätt som jag märkt kan funka bra när man pratar med barn i den åldern. Det är inte alls säkert det funkar just för ert barn i den här situationen, men kanske kan ni få någon idé av det ändå.

Viktigt är att samtala om saken när den inte för tillfället är laddad. Alltså inte när det just varit en jobbig situation eller så att barnet vet att risken är stor att en sådan snart kommer, t.ex. för att det snart är dags för middag. En lugn stund utan andra som stör och utan tidsramar. Att avbryta något barnet gillar och tvinga det att prata ger inte heller bra förutsättningar. 

Lättast att beskriva är att helt enkelt skriva ner hur jag skulle kunna tänka mig att ta upp saken med ett barn, så jag gör det. Sedan anpassar man det förstås enligt både barnet och sig själv. 

"Vet du, jag har funderat på att det där med att det nu är så svårt för dig att äta. Jag funderat på jag/vi ska kunna hjälpa dig med det, för det är ju ganska jobbigt för dig när det blir tjat och så och man blir lätt trött när man bara äter lite. 

Det kan vara många saker som gör att man får svårt att äta och om man vet vad det är som gör det, då är det lättare att hjälpa. Jag tänkte om vi tillsammans skulle kunna klura ut vad det är, lite som detektiver."

Om man frågar ett barn vad det är som gör att det inte vill äta, att det vill sluta i fotbollen, varför det inte vill vara med på simningen med skolan, varför det förstör för lillasyster eller vad det nu kan vara, kan det hända att man får ett svar. Det är ändå stor risk att man inte gör det. Barnet vet kanske inte alls eller bara ditåt, det är svårt att förklara, man tycker det är pinsamt, tänker att den vuxna blir ledsen eller arg, tänker att det bara är jag som, tycker det låter som ett anklagande... osv. 
Om man då ger exempel på hur olika personer tänker, dvs vad som är orsaken till problemet, då visar man för barnet att man tänkt till, att man förstår att saker kan vara svåra och att man inte behöver skämmas för sina tankar. Att berätta kan bli mycket lättare, speciellt förstås om man har med rätt grej i sina förslag. 

"Ibland får ett barn svårt att äta för att man tycker att maten plötsligt inte alls är god. Någon är rädd för att äta något farligt, att man hört om någon som blivit allergisk. Är det något som gör en ledsen eller orolig kan det vara svårt att äta. Någon kanske inte vill växa och därför inte vill äta. Någon annan tycker det är svårt för att den tycker att det känns konstigt i halsen eller magen när den äter. Och någon är kanske rädd för att börja må illa och kräkas. Jag vet inte om det är något av det här eller vad det är för dig, men jag skulle gärna vilja veta så jag kan hjälpa dig bättre."

Om ni tror att det är just magsjukan i sig som spökar eller sonen berättar det, så kan man förklara att magen är ovan vid att äta nu när den inte ätit vanligt, att det därför känns konstigt och då kan det hända att man blir orolig för att man blir sjuk igen. Man kan prata om att vänja magen igen, märka att det kanske känns lite konstigt, men att det inte händer något. 
Visar det sig att det är svårt för barnet att våga, finns det många sätt man kan jobba på det.

Ja, det var en hel massa spontana tankar det. :) Hoppas att er son snart börjar hitta både aptiten och sitt vanliga jag igen!

Nu är ju tråden ett par månader gammal ren, hoppas det löste sig! I annat fall skulle jag rekommendera att kontakta vården för att utesluta PANS/PANDAS, se t ex www.gu.se/gnc/pans-och-pandas