Hur hanterar du livets lidanden?

Försöker se framåt, Försöker göra sånt som ger mig glädje. Det är svårt ibland men det är det enda man kan göra.

Då jag är exceptionellt dålig på att hantera motgångar, stora som små, inbillade som riktiga så vänder jag mig dels till psykiatrin men mest till min sambo med mina problem. Hade gått under om jag behövde hantera mina problem ensam.

Jag vet inte. Försöker inte tänka på det. Vet att jag aldrig får hjälp och lycka är inte för mig. Ingen verkar bry sig om att jag varje dag är rädd att barnens andra föräldet ska lyckas ta livet av sig. Blir det nästa gång? 
Jag andas. Igen. Igen. 

Bra fråga. Det beror lite på arten av lidandet hur jag ser på det och hur jag har hanterar det.

Till att börja med. Acceptans. Ständig lycka existerar inte och lidande är en del av livet. Det finns möjlighet till mer acceptans när vi inser att vi måste hantera ett visst mått av lidande. 

Sen hjälper vetskapen att vi kan välja en ny tanke och en ny känsla. Tror det är ca varannan minut vi kan låta en känsla klinga bort för att välja en annan tanke som föder en annan känsla än den som fick oss att må dåligt. Det är en träningssak att betrakta och välja sina tankar och därmed hur mycket/ länge man lider. Det gäller inte riktigt under tex chock, akut trauma tror jag men under någorlunda normala omständigheter. 

Vetskapen om att ågren bor i gårdagen och oro i framtiden. Du kan absolut välja att oroa dig och skapa lidande, men det viktigaste du kan göra för ditt eget välmående är att vara här och nu. Det kan dras så långt som till fokus på att tugga på ett russin eller hur luften känns mot huden. För i nuet finns lugn. Även det är en övning. 

Man får vara glad och njuta av det som går att njuta av, även när det är överdjävligt. Som när något du älskar dör, när du fått ett svårt sjukdomsbesked eller när du blivit sviken. Det kan vara det som gör att man klarar sig igenom svåra tider utan att bli deprimerad. Att välja att bounce back, skratta (jag försöker hitta humor i vardagen varje dag) och göra fysiskt njutbara läkande saker som att ta ett fotbad, träna, dansa, äta en god middag. 

När det är som svårast och väldigt svårt att skratta, välja tacksamhet. Man kan vara tacksam över så enkla saker som att man har tak över huvudet, mat att äta, skor på fötterna och en vän tex. Du kan låta hjärnan och känslan söka sig mot det som ger en mer positiv klang. Långsiktighet krävs här. 

Jag hade tidigare en ovana i att fastna i varför-frågor. Det är nästan alltid fullständigt meningslöst. 
Om jag funderat en gång på varför en människa handlar si eller så eller varför just den saken drabbat mig, så släpper jag medvetet den tanken till förmån för hur jag kan ägna mig åt att må så bra det går under rådande omständigheter och skrattar åt eländet. 

Det viktigaste man kan göra är att inte fastna i en negativ tankespiral för det blir man inte lyckligare av. 

Prata, eller skriva dagbok, att sätta ord på mina tankar och känslor. Det och träning är nog det snabbaste sättet att flytta sig från en negativ känsla. 
Det kan låta klyschigt men vi väljer till stor del hur mycket vi ska lida och hur djupt det lidandet är. Sen visst, sitter du kidnappad i en källare fastbunden i mörker så lär du inte ha så lätt att hålla dig mentalt flytande. Men som tur är är vi få som drabbas av just den typen av lidande. 

Trauma är väl det som kan vara svårast att hantera. Att återuppleva trauman kan göra det svårt att gå vidare liksom vissa sjukdomstillstånd. 

Men man kan absoluta påverka och välja att ha en större framruta än backspegel ( inte älta). Välja och välja om framtiden så mycket man förmår till det man tror man blir glad av. 

Jag har ett problem som jag inte kommer till rätta med och det är upplevelsen av för lite tid. Som en klok vän säger, vi har alla lika mycket tid, men vi kan vara olika bra på hur vi använder den. 

Dåligt får jag erkänna. Hela mitt liv har varit en enda lång motgång och nu är jag innerligt trött. Fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Minsta lilla motgång nu och jag bryter ihop för jag har ingen kamplust kvar. Enda sättet att öht hantera det är att inte tänka på framtiden alls. Jag har nämligen tappat hoppet helt. Så om jag tänker tappar jag nog förståndet. Jag lever dag för dag, annars går det inte.

Tidigare i livet så har jag fått extrem ångest över vissa saker, och varit upptagen med känslan att mitt liv måste lösas 'nu', men att det inte går.

Nu... när jag har försökt tänka om lite, så hanterar jag jobba känslor på det sättet att jag försöker aktivt hitta små lösningar som kan göra situationen bättre.
Om jag fastnar vid för stora 'lösningar' så kan de kännas för svåra att genomföra och då ökar min ångest och jag blir passiv.

Men om jag ser små sätt som jag själv kan styra mitt liv liiiite till det bättre, så får jag en liten kick av det.
Den värsta känslan är maktlöshet, därför är varjd eget val viktigt för att hålla modet uppe, och hoppas på en bättre framtid.

Något annat jag gör generellt för att må bättre är att påminna mig själv att dricka vatten, äta mat, och så gå promender eller springa.
Är tyvärr rätt otränad, men korta stunder av löpning ger ändå ett skjuts i måendet.
Natur, rörelse.... :)