Nån med erfarenhet av bulimi?

Det skulle jag inte klassa som bulimi. 
Någon lindrig form av ätstörning, men inte bulimi. 

Jag har väldigt mycket andra beteenden/symtom som tyder på bulimi men just mängden mat vid hetsätningen kanske är lindrig. 
Hade jag vid dessa tillfällen haft mer mat hemma att äta hade jag gjort det? Jag förhindrar det genom att inte köpa hem sådan mat alls.
Men hur mycket mat åt du?

Jag klämde i mig ofantliga mängder och kräktes mellan varven.
Jag lärde mig knep att verkligen veta att allt övar uppe igen. 

Så vidrigt att tänka på nu många år senare. Bra att du låter bli att köpa hem en massa. 

Det är fel att säga att någon inte har bulimi utifrån hur mycket/lite personen äter. Definitionen avser hetsätning, och specificerar ingen mängd eller tidsspann. Det finns också andra typer av ätstörningar som inte behöver vara just bulimi, exempelvis kräkningar utan hetätning eller hetsätning utan kräkningar. Det har ingenting med svårighetsgraden att göra heller. Det är absolut inte bara mängden mat som avgör hur svårt sjuk man är.

Hör av dig till en ätstörningsklinik så hamnar du i kö för utredning, sedan bedöms vilken vårdform som är aktuell för dig. Om du är ung har BUP också hand om ätstörningar, men kunskapen där sträcker sig inte så långt som man skulle önska. Ibland remitterar de vidare, så man kan ju börja där om man vill.

Tänk på att beskrivningar av sitt ätstörda beteende kan trigga andra, eller fungera som "tips" för andra.

Som du nog såg så gjorde jag inte detta.
Tror du inte att jag förstår en så enkel sak, jag som dessutom har genomlidit detta helvete själv?

Tack för en bra beskrivning. Har som sagt många andra symtom och har hittat sätt som gör det svårare för mig att äta impulsivt och stora mängder. Men det är verkligt inte friskt och jag vill också väldigt gärna kunna äta tex mackor till frukost. Det kan jag inte för jag kan inte ha bröd hemma. Samma sak med flera andra livsmedel. Vilket också gör min kost väldigt begränsad och enformig. Och trots det kräks jag nästan dagligen.
Jag är vuxen och har kontakt med psykiatrin för andra besvär så jag ska se om de kan skicka remiss till ätstörningsmottagningen.

Jag kan äta mat ibland och sen gå o spy. Men mest för att jag inte kan andas eller röra mig  
Sen kan jag tänka mig att fortsätta äta igen ????

Jag hade anorexi och bulimi när jag var tonåring i flera år och fick gå till ätstörningsenheten på sjukhuset där jag bor. Som tur är är jag äldre idag och ?frisk?. När jag hade bulimi kunde jag äta vanligt bara, men ibland hetsäta men inte i stora mängder. 

Jag undrar varför du undrar detta? Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket man äter, har man dessa tankar så behöver man hjälp med att prata med någon. 

Jag förlorade min mens på grund av det och hade inte den på flera år, och ibland även nu så kommer den inte, jättetråkigt eftersom jag gärna vill ha barn och kanske inte möjligt nu. Vill nämna detta därför att om man ser att man har ett problem så är det inte värt det för fem öre att fortsätta. 

Varför blev du sur? Tycker att det var gränsfall, men det kan också vara triggande att få höra att man inte är särskilt sjuk, som du skrev i ditt första inlägg.

Svårt att veta vad andra kan och inte, att ha haft sjukdomen själv är ingen garanti för kunskap.

Du kan göra en egenanmälan till både sjukhusens ätstörningsenheter, SCÄ och Mando. Skulle rekommendera någon av de två sistnämnda om du bor i närheten, upplever att sjukhusen mest behandlar undervikten, dvs symtomet, och inte sjukdomen. Har dock inte jobbat med ätstörningar på sjukhus, bara fått patienter därifrån, så är inte så insatt. Bor du inte nära men är aktuell för slutenvård så spelar det dock ingen roll var du bor.

Det handlar inte om mängden mat du äter utan kan vara en kombination av olika matstörningar.

Själv bullimiker och sjukdomen har varierat genom åren.
Tidigt i början av tonåren"9-11" så var det mycket att begränsa vad jag åt, varvat med äta godis och chips.
11-15 varvade jag äta som en häst med att spy som en galning.
15-19 flera dagar utan någon mat alls, äta, spy svimma av blodbrist som det tillslut blev pga av att alla depåerna var uttömda och benmärgen inte kunde tillverka nya friska och tillräckligt stora röda blodkroppar.
19-24 här var det på riktigt på väg att gå åt helvete. Skita i att äta äta och när jag åt så någon yoghurt och motion utav helvete utöver att kräckandet gått över till ett tvång.
24-34 här blev det någon form av äta som en häst=gå upp i vikt så in i helvete, samtidigt som jag spydde minst 8ggr per dag.
34-39 magmunsbråck med ambulansfärder där blodet sprutade ut och döden var rätt nära ett par ggr.
39-framåt jag har slutat spy och ger oftast fan i att överäta, vikten stadigt på väg neråt på naturlig väg. Tyvärr har jag fortfarande problem och "glömmer ibland av att äta i kombo med äta en två dagar i veckan" så nu har jag blodbrist,järnbrist och totalt tömt ut mina reserver+tränar rätt ordentligt.
Men ser det positiva,jag är friskare än vad jag varit.

Tack för alla svar. Anledningen till att jag undrar är för att jag vill veta om mängden jag äter vid tillfällena ändå klassas som hetsätning då just hetsätningen verkar vara ett av de viktigaste kriterierna för diagnosen och jag är väl rädd att inte få nån hjälp om jag nu bestämmer mig för att söka för det. 

Jag bor inte i Stockholm så här finns det nog inte så mycket att välja på mer än sjukhusets mottagning?

Tänk inte på det, de allra flesta får diagnosen "ätstörning UNS" för att de inte uppfyller alla kriterier för anorexia eller bulimi, det är inte mindre allvarligt för det och påverkar inte om man får vård eller inte.

Bedömningen görs utifrån vilka svårigheter man har, svårighetsgrad i själva ångesten/beteendet, värden vid provtagning och andra symtom samt hur följsam man kan vara till behandling. Antingen får man ett matschema att följa hemifrån, går på mottagning/dagligvård eller läggs in på heltid med behandlare vid måltiderna. Men skicka in en egenanmälan, eller prata med psykiatrin om du vill, du ska bli tagen på allvar.

De som är motiverade till att bli friska brukar det gå väldigt bra för!

Tack igen för ett bra och informativt svar! Allt jag tänker på är mat och min kropp och vikt. Vill inte beskriva mina symtom närmare här för jag vill inte riskera att det triggar nån. 

Är väldigt rädd att behöva gå upp i vikt om jag får behandling men inser samtidigt att mitt beteende, mina känslor och handlingar inte är bra för mig. Så när jag väl beslutar mig för att ta hjälp känner jag att jag måste få hjälpen också annars blir det väldigt jobbigt. Är motiverad men samtidigt rädd! 

Jag tror att jag ska skriva ner allt och lämna till min vårdkontakt nästa gång jag är där då det är jobbigt att prata om det, skäms så!

Det är ju det där psykologiska som du beskriver, som är det tuffaste med sjukdomen. Många tror att det är vikten eller ätandet, men det kommer ju någonstans ifrån. Det är det man vill komma åt. För det spelar ändå ingen roll om man "äter normalt" om man har ångest hela tiden. Däremot brukar ångesten lindras på köpet när matsituationen normaliseras, upplever också från ett utifrån-perspektiv att prioriteringarna skiftar - det börjar kännas viktigare med ett normalt liv där man kan äta lunch/fika med kollegor osv, än vad vikten står på. Men tillfrisknandet är en inre kamp, en tröst är då att det går att komma ur det. 

Du har inget att skämmas över, det är inte ditt fel att du har en sjukdom! Det är förstås lätt att säga, men jag önskar dig lycka till i alla fall, och hoppas att du får den hjälpen du önskar.

Tack!!