Ångrar oåterkalleligt beslut

Ingen som har åsikter/tankar/goda råd? 

Ja det är så nedrans många tankar/farhågor etc. Samtidigt massa saker med vårt nuvarande område som jag kommer sakna något extremt. Det är ingen bra kombo.. Och alla känslor om att vi behöver större är som bortblåsta. 

När flyttade ni, och hur har det gått?

Nej vi har ju valt detta för att vi tror att det kommer att bli bättre och området vi flyttar till är valt med omsorg men jag har i detta nu "glömt" varför vi tog detta beslut och vill bara gömma mig under en sten! :O

Stort tack för ditt svar. Jag har tänkt att vi ska ge det 2 år, så får vi sen. Området vi bor i nu finns ju kvar....

Jo jag är nog som du, gillar inte förändringar. Trots det är jag ofta initiativtagaren till just det.. förändringar... Det är som att jag TROR att jag vill ha förändring, tills det väl är dags.. Då vill jag sticka huvudet i sanden och önskar att allt är som vanligt igen... Till det nya blir det normala. Då är jag ofta tacksam till förändringen även om jag ibland kan längta tillbaka till gammalt.. 

Hur lång tid tog det innan de vande sig? Dottern är bara taggad men sonen som är mer orolig av naturen verkar mest vilja undvika ämnet flytt. vill inte alls lämna sina vänner och bästisen i kvarteret intill... Samtidigt är det ju för barnen vi gör det så det hela känns mycket kluvet... 

Först av allt vill jag tacka alla ni som tog er tid att svara. Så många kloka tankar och råd och jag tar till mig varje ord. Läste igenom alla igen igår när jag hade en riktig ångest-dag.

Även idag är ångesten väldigt stark. Jag har avhandlat alla känslor oräkneliga gånger och allt det praktiska kring skolbyte, barn osv känns faktiskt bättre. Rent rationellt vet jag ju att allt förmodligen kommer att bli bra. Och blir det inte det, så går det ju att lösa. 

Men så kommer andra tankar upp mer kopplat till osäkerheten i världen/Sverige. höjda räntor, prognos om sjunkande huspriser, höjda elpriser osv. Och så vill jag bara sticka huvudet i sanden igen. Eller spola tillbaka bandet och vara kvar i det gamla trygga. vill bara att allt ska vara som förr. Och så blir jag arg på mig själv att jag inte kunde nöja mig med det vi hade. Känns som att allt är förstört, även om jag vet att det såklart inte är sant. 

Jag är nog vanligtvis en ganska ångestfri person. Brukar inte älta/analysera allt för mycket. Samtidigt är jag dålig på att leva i nuet. Tittar alltid efter nästa steg i livet. inna har det handlat om jobb osv. Denna gång mer drastiskt: flytt. Och jag trodde verkligen jag skulle vara glad över detta men känner mig så vilsen. Det känns bara som en stor sorg och rädsla och jag känner ständigt "vad fan har jag gjort". Så ser jag till det positiva med att flytta. Tänker på allt det, och visst känns det lite bättre då men ångesten tar över gång på gång. Och så blir det även en sorg att detta inte blir en fin förväntansfull tid för mig och familjen. Att detta borde vara något vi är så lyckliga över och så är det inte så. Och så kommer ångesten över att jag inte är nöjd, fast jag fick precis det jag ville. Att det finns så många därute som faktiskt lider på riktigt, så sitter jag och gråter över en situation jag skapat för mig själv, av fri vilja. 

Igen, tack för er som tar er tid att läsa/skriva. Jag pratar givetvis med nära och kära om detta men finns ju en gräns för hur mycket de ska behöva stå ut med av mitt ältande. 

Hej!

Tråkigt att du är i samma sits som jag var för ett tag sen. Det var verkligen om tumlande med dessa tankar och känslor.
 
Men jag har ett glädjande svar till dig: vi trivs jättebra nu när det gamla områder är mer avlägset och nya blivit det som vi känner är mest hemma. Barnen har kommit in bra i verksamheterna och har engagerat sig i aktiviteter där de fått mycket vänner. DE säger ofta att de trivs. Speciellt försommaren var fantastisk, och det har varit mycket mer utelek än det var när vi bodde i lägenhet. Nu vet jag inte orsaken till att ni flyttar men för oss var det ju för att få mer frihet för barnen vilket de verkligen fått.  

Jag tror genom att ha fått lite distans till gamla livet har jag verkligen börjat njuta av det nya. Nu när detta är det nya normala så känns det verkligen så bra! Det är också mycket enklare att lära känna folk där vi bor nu, eftersom det är ett mindre ställe. Barnen har gått ett helt skolår nu och de nya vännerna är nu det som de känner är tryggt. Visst pratar de om de gamla bästisarna och vi försöker ses, men det är inte samma intensiva saknad längre. De har också börjat förstå att de gamla vännerna finns kvar även om de såklart inte kan ses lika ofta.

Förut planerade ju jag också återflytt om 1-2 år men nu tänker jag istället att vi flyttar tillbaka när barnen är tonåringar och kan ta sig runt själva lite mer. Visst kan jag sakna det gamla området och så fort vi är där känner jag nostalgi. Men jag känner också ett annat lugn när vi kommer hem igen till vårt hus. 
Jag har också börjat gilla huset lite mer. Vi har mycket fix kvar men renoverade ett rum i våras som gjorde att det kändes som att en pusselbit till föll på plats. Så långsamt långsamt börjar vi få det mer som vi vill.

Hoppas det löser sig för er med! Man får tänka att var sak har sin tid. När det var som värst tänkte jag "Jag är iaf glad att jag testade, annars hade jag alltid undrat hur det varit". Den tanken hjälpte mig lite att inte ångra beslutet allt för mycket och hålla ut lite. på så sätt kändes flytten ändå inte helt i onödan. Men nu trivs vi som sagt och jag är glad att vi flyttade även av andra orsaker.