Belle?

Bara för att det finns en del inte-så-bildade föräldrar som har valt dessa smeknamnsnamn till sina barn, och våra slappa myndigheter har godtagit det - så blir inte namnen riktiga namn. Det tar flera hundra år, och i många fall sker det inte alls. 

Det räcker inte för att det ska bli ett riktigt namn. Då måste det hålla i sig, så att namnet förblir relativt vanligt i flera hundra år. 

Då är de nog inte svenska kvinnor från början, utan bokstavsföljden sammanfaller med något namn från Mellanöstern, Afrika eller Östeuropa.

Hur menar du då? Det gick väl inte annorlunda till än idag? Någon - förmodligen småbonde, torpare eller arbetare - har fått snilleblixten att "vi kommer ändå bara kalla han (medvetet fel! :) ) Lasse, så han kan lika gärna heta det". Ingen i adeln, prästerskapet eller borgarklassen år 1928, skulle ha döpt sin son till Lasse.

Det finns massor med konstiga namn i flera olika almanackor nu, så det betyder inget. T.o.m. Muhammed finns med i någon svensk almanacka, och Ronja!

Lotta eller Lotte (beroende på land) hade en kort period som modenamn i Europa, efter att romanen "Den unge Werthers lidanden" - där den kvinnliga huvudpersonen kallades Lotte (men hette Charlotte) - kom ut år 1774. Sedan försvann det igen (som dopnamn). Samma gäller Stella, som också kom från Goethes produktion från början,  

Laurentius blev först Lars under några hundra år, sedan kom Lasse in som en smeknamnsform (först). Dock verkar Lasse som dopnamn faktiskt vara mer etablerat än andra liknande smeknamnsnamn som Janne, Hasse, Bosse, Kalle, Jalle och Julle. Vet inte varför det blev så, någon som har en förklaring?

Det var fortfarande kyrkoherden i socknen där barnet föddes, som bestämde år 1928, i alla fall i praktiken. D.v.s. om han sa nej, så visste nog de flesta inte vart de skulle överklaga. Och prästerna var mycket hårdare än vad Skatteverket är idag. I synnerhet fick det inte bli någon blasfemi. Namn som Lucifer eller Madonna skulle t.ex. aldrig ha godkänts.

(Men ibland blev det lite tokigt. Har en historia från min egen släkt, där ett par ville döpa sin son till Nathan, som faktiskt finns i Bibeln och inte är något konstigt. Då sa prästen att "i så fall kan jag lika gärna döpa honom till Satan". Sedan frågade prästen om inte pojken skulle heta Kenneth i stället, och föräldrarna blev så förbluffade att de sa "ja"! :) Detta var för övrigt på 1940-talet.)

Ja, men det har ju alltid gått några hundra år emellan. T.ex. från att Johannes blev Johan, Jon och Hans, som etablerade dopnamn. Nu är väl Hannes på gång att bli etablerat som dopnamn. Och Johnny finns som dopnamn, men jag tycker inte att det borde göra det... John funkar, men är inte så bra eftersom det är den engelska formen. 

Alla dom tre namnen är etablerade som dopnamn i dag. Det var om Elsie jag skrev, att det är ett smeknamn. Även Elsa var dock URSPRUNGLIGEN ett smeknamn, för Elizabeth, och i kungliga och adliga familjer skulle man fortfarande välja Elizabeth, och inte Elsa. (Om inte den kunglige personen gifter sig med en woke Hollywood-skådespelerska, förstås. Då kan det till och med bli Lillibeth av det! )

Ett annat problem med sådana ovanliga och extrema namn, är att de liksom tvingar in individen i en viss personlighet. När jag hör Belle tänker jag på en tjej som inte är särskilt teoretiskt begåvad, men som i stället kan vara konstnärligt begåvad, chic och lite fräck (på det feminina franska sättet). Hon har en utmanande - men alltid feminin och konstnärlig - klädstil, hon svarar upp mot lärarna med glimten i ögat, hon använder knallrött lättstift, sotar ögonen och flirtar med pojkar och män redan när hon är 12 eller 13 år.

En tjej som blir blyg och snäll, som inte vill vara i centrum, och som gärna ägnar sig åt något intellektuellt ensamintresse som att bygga modeller av rymdraketer, samla mineraler eller lära sig allt man vet om dinosaurier... kommer inte att kunna bära upp namnet. Och inte en sportig pojkflicka, som alltid går klädd i jeans, gympaskor och inte vill sminka sig - heller.

Har man däremot ett vanligt, normalt namn - Hanna, Maria, Katarina, Christine, Josefine, Anna, Sofia, Sara, Elin - så har man större möjligheter att utforma sin EGEN personlighet. För ingen förväntar sig något speciellt av namnet, i alla fall,  

För att jag kommer ihåg den typen av tjejer, från när jag var i samma ålder. Fast då hette dom typ Mimmi. Disneyfilmen om Belle hade inte kommit än, när dom föddes!