Psykisk misshandel på barn

förlåt Att det blev rörigt inlägg, hoppas ni orkar läsa ändå. Menar att när min pappa hämtade mig från dagis så fick jag leka själv flera timmar. eller så ville han glo på tv. Hände aldrig att vi lekte eller gjorde nåt kul efter dagis. Och fick alltid äta själv middagarna. vi Satt inte tillsammans och åt. Bara dom dagarna mamma åt med oss, då satt vi hela familjen i köket.  

Varje gång mina föräldrar bråka så sa min mamma att jag skulle bo med min pappa och min syster henne. Kände mig ledsen och undrat om jag var så jobbig att min mamma inte ens ville bo med mig. Alltså min mamma hota med att lämna min pappa och att han då skulle ha hela vårdnaden om mig själv. 

Det var ingen som tog sig tid för mig att sitta i lugn och ro med läxor eller så. Hamnade efter i skolan men då sa mina föräldrar att jag va svårlärd. Alltid fått höra 

Inget av det där är normalt, beklagar allt du varit med om. Att behöva uthärda massa bråk, att inte få uppmärksamhet och hjälp när man är liten räcker väl för att bli "känslig" som de så fult kallar resultatet av sin misshandel med. Den visar även sig på olika sätt som t.ex viktproblem, kissa i sängen, svårigheter i skolan mm.
Det din mamma sa om att önska bort dig är liksom en bottennivå av psykisk misshandel..

Finns seriemördare som skapats av ungefär samma uppväxt som du, så var glad att du fortfarande står på benen och har huvuet på skaft för att reflektera.  

Dina föräldrar har gett dig en otrygg anknytning coh betett sig frukansvärt illa. 
Har ni kontakt idag? 

Nej, det låter inte normalt eller sunt att låta ett barn uppleva, det mesta som du skrev.

Men att som förälder berätta om sin egen tragiska barndom är ok, men då måste barnet vara tillräckligt gammal och det måste vara i rätt kontext. Det får inte bli att barnet känner sig belastad med en börda eller bli frustrerad av det. 

Är det så illa?:( när jag tar upp det här med familjen så säger dom att jag överdriver då jag är en överkänslig person :( får mig att tvivla på mina upplevelser 

Vissa saker låter som rejält dåligt föräldraskap, andra som brister men inte misshandel och annat rätt normalt. 

Att önska bort sitt barn är tex inte alls ok. 

Sängvätning beror inte på psykiskt mående, för att svara på den frågan. 

Vikten du nämner är normalvikt så väldigt dumt att uttala sig alls. 

Inte okej att stänga in sig och sova och låta ett litet barn leka själv så länge och på rutin dessutom. Alla är vi väl trötta ibland?

en halvtimme ibland är väl okej om man har öppen dörr. Men hade aldrig vågat lämna barnen själva 3 h för att stänga in mig själv 

Det är ju iaf inte konstigt att han behövde sova på eftermiddagen om han jobbade 4- 13, men de kunde kanske ha försökt få en bättre lösning.

oj låter som du haft en väldigt jobbig uppväxt! Dock kan jag ha varit 10 år också när jag var hemma själv första ggn då jag var sjukanmäld från skolan.

Men hoppas du har bearbetat detta genom samtalskontakt. Annars kan det ju påverka dig nu i vuxen ålder.

beklagar att du har behövt genomgå det där!

Oj, jag blir förvånad att folk tycker att det är så hemskt. Växte upp på 80-talet och hade det exakt såhär, fast med fylla och bråk på helgerna och lite annat "smått och gott". Har alltid tänkt att det var så på den tiden och att saker och ting har förändrats till det bättre.

Vill också säga att jag inte vill förringa din upplevelse TS, känner bara att jag blir förvånad över reaktionerna. Såfort jag har berättat saker från min barndom har folk sagt typ "haha, ja det var ju så då".

rättar mig här- jag var 11 år när jag var hemma själv en hel dag för första gången. ( har ett klart minne av en film jag såg på VHS då, och ser nu att den gavs ut när jag var 11 år gammal) 

Håller med

Håller med.
Inte psykisk misshandel eller något extremt men inte bra förstås.

TS, försök att gå vidare, det finns ett bäst före datum för att skylla på sina föräldrar för ens mående och du har passerat det. 

Hur gammal är du nu? Hade en lång period när jag tänkte mycket på min uppväxt, strax efter 20. Sedan återigen när min barn föddes. Det är bra att tänka och reflektera över. Låter som dina föräldrar kanske inte kunde bättre. Din pappa verkade ha dåliga erfarenheter från sin uppväxt då kan det vara väldigt svårt att navigera rätt.
Men han arbetade iaf. Han låter som han var rätt trött och försökte kanske kompensera med godis osv för sitt dåliga samvete. 

Din mamma låter elak på det du beskriver, sedan kan man visst säga något hemskt någon gång om man är helt slutkörd och man står och tjafsar. Men man ber om ursäkt. O försöker prata om det. 
Min mamma var hemsk. Hon sa saker men bad aldrig om ursäkt eller så. Men jag kan ändå förstå henne nu bättre, hon hade en enormt stor belastning under dessa år. Men det hjälper inte riktigt, hon har varit så elak så ofta och också klagat på hur känslig man är osv, samtidigt som kritisierar allt man gjort, gör el ser ut. 

Har ganska dålig ytlig märklig kontakt med mina föräldrar idag.
Har du pratat uppriktigt med dem och de inte lyssnar så kan du prova att skriva ett separat brev var till dem. Förklara bara hur du känner. Försök att inte anklaga, inte så lätt dock. Men då blir det att de intar försvarsställning direkt istället.

Det handlar inte om att skylla på sina föräldrar som nån skriver häruppe, utan det är bra att vara medveten om saker och undra vad som var ungefär normalt beteende och inte. Sedan kan man bättre undvika göra samma misstag med sina egna barn. Alltid varit min mardröm att bli som min mamma, och ibland kan jag känna att någon liten del av mig nästan säger något liknande som hon hade gjort i samma oftast stress/konflikt situation. Då vill man bara lägga sig och gråta av ångest. 

Har också växt upp på 80-talet och slapp både fylla och bråk och hade vettiga föräldrar som såg till mitt bästa hela tiden. Liksom många av mina kompisar i sina hem.

Tycker man detta är normalt vet man ju inte vad en normal  och sund barndom är. Beklagar

Finns inget "bäst före" datum på det, va dumt. Du vet inte heller hur gammal ts är. Hon kanske är en ung vuxen som precis börjat bearbeta och koppla ihop det hon varit med om till hur hon mår och beter sig själv i olika situationer idag.
Det hon berättat är ju förstås också bara en liten bit av allt, så sluta förminska. Att ha en förälder som uttryckt att man önskar bort en, och så att barnet hör det!, vidrigt och visst misshandel

Nej jag tycker inte att det låter normalt. Misshandel vet jag inte men absolut inte ok.
Jag hade själv en tuff uppväxt med en väldigt dominant pappa som också var alkoholist. Han styrde precis allt och var väldigt elak mot mamma och skyllde mycket av alla deras problem på.mig.
Det var problem med dom ända upp i min 30-årsåldr. Han misshandlade mamma och dom vände sig ofta till oss för hjälp på nåt sätt så vi blev inblandade   jag o min sambo. 
Nu dricker han inte längre, iaf inte mycket. Men jag har ingen tillit till dom. Har svårt att lita på andra och känner att jag måste fixa allt själv . 
Iaf det jag menar med min historia är att man blir skadad av sin uppväxt, när det inte fungerar. Och du hade inte en bra uppväxt.
Säkert har fler haft det som du och jag men det gör det inte okej.
Jag går i perioder till terapeuter och sånt för att få hjälp. Får depressioner återkommande i livet. Och ska nu bli utredd inom psykiatrin då de ser att jag sjunker ordentligt då var tredje år. Så mitt mående räknas inte som normalt. 
Ta hjälp om du vill, det finns bra hjälp att få. 
Din  uppväxt var inte vidare rolig.
Kram 

Är född på 80-talet. Det du beskriver låter väldigt likt min uppväxt runt åren strax efter 90.

Mådde ofta dåligt av det med sa aldrig något till nån.

lyckades Kämpa mig ur det dåliga måendet under tonåren då jag bara fokuserade på mig själv, men som vuxen har det kommit tillbaka en del igen då man ska ha Nån slags relation till föräldrarna.

Har tagit upp mer och mer med dem om hur jag upplevde min uppväxt men de svarar precis som dina föräldrar, vilket även det påverkar mitt mående negativt.

Har lessnat rejält på dem.

 

Att växa upp med föräldrar som bråkar konstant är inte hälsosamt eller normalt nej. Tyvärr inget ovanligt men det ursäktar det såklart ändå inte.

Givetvis behövde han sova på eftermiddagen om han hade sånna arbetstider, inget konstigt med det. Men då borde de ha haft dig på dagis eller ordnat annan barnpassning åt dig under tiden. Man lämnar inte en 4-åring obevakad så i flera timmar.

Det där med godiset låter ju mest som välvilja, de ville vara snälla men det blev fel. Antagligen förstod de inte vidden av hur osunt det var samtidigt som de ville skämma bort dig och att du skulle vara glad och ha gott att äta. Det är för övrigt inget ovanligt tyvärr.

Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var när jag var hemma själv sjuk. Man får vabba för barn upp till dagen innan barnet fyller 12 år,  om reglerna var samma när du var liten eller om det ändrats har jag ingen aning om, men man får alltså i normalfall inte vabba för barn över 11 år, så det låter väl inte jättekonstigt att de ska ha varit hemma sjuk vid 10-års ålder. 

Att äta nudlar då och då låter inte som något udda överhuvudtaget. 

Alla får utbrott ibland. Att hon tappade det när hon skulle köra dig till en kompis som du inte ens visste var hon bodde tycker jag inte låter så märkligt alls. Kan lätt se hur det skulle kunna hända när hon kanske haft en dålig dag, var stressad över annat, ändå klämmer in att skjutsa sitt barn till en kompis och så vet ungen inte ens var de ska. Inte för att försvara att höja rösten eller uttrycka svordomar men faktum är att det händer alla ibland - även föräldrar.

Normalt och normalt, det är inte jättevanligt att barn i den åldern kissar ner sig på nätterna men inte särskilt ovanligt heller. 10% av alla 7-åringar sängväter. Sängvätning beror inte på dåligt psykiskt mående, utan har i stort sett aldrig med det att göra alls. Det beror oftast på antingen på överaktiv urinblåsa, överdriven urinproduktion på nätterna eller att barnet är ovanligt svårväckt. Det är också ärftligt, så om föräldrarna eller någon av föräldrarna hade (eller har, finns de som har kvar problem ända upp i tonåren eller vuxenlivet) detta har barnet stor sannolikhet att också få dessa problem. 

Det är normalt att föräldrar berättar om sina egna uppväxter och jag kan också tycka att det är hälsosamt att ha en så pass öppen relation att man kan göra det. Givetvis måste föräldern läsa av och avgöra vilka detaljer barnet är redo och inte redo att höra vid olika punkter i dess liv men rent generellt så nej, det är inget fel att berätta om sitt egna liv eller uppväxt för sitt barn.
Snarare tvärtom.

Att favorisera ett/några av barnen är oförsvarligt och absolut skadligt för särskilt det andra barnet (i detta fall dig). Visst, man kan inte hjälpa hur man känner men man kan hjälpa sitt beteende och om man nu känner mer för ena barnet så får man se till att göra allt för att det inte ska märkas samt för att bättra på sin relation och sina känslor för det andra barnet. Med det sagt så känner nog många barn, helt felaktigt, att syskonen blir favoriserade. Till exempel det klassiska att småsyskonet kommer undan med mer, föräldrarna är så stolta över äldsta barnet, syskonet fick det men inte jag etc. Klassiska syskongrejer. Man ser det syskonet får men inte det en själv får. Säger inte att det gäller i ditt fall, särskilt inte då du hört din mamma uttrycka att hon ångrar dig, men menar mer generellt.

Sammantaget, det har absolut funnits brister (allt bråkande mellan dina föräldrar, att de lämnat dig obevakad i timmar som liten samt favoriseringen av din syster. Möjligtvis allt godisätande) men vissa av sakerna du nämner är normala.