Satsa på karriär samtidigt som gravid

Har inte varit i en exakt liknande sits, men jobbar nu på ett jobb där jag har stor utvecklingspotential åt flera olika håll (både inom själva jobbet och akademiskt). Jobbade på samma jobb även innan barnen. Minns att jag tänkte då, innan barnen kom, att jag skulle komma framåt på jobbet även efter barnen och att det inte skulle ta så lång tid som alla sa. Jag är extremt driven och ambitiös vanligtvis och jobbade innan barnen med ytterligare en inriktning. Insåg sen när barnen kom att det nog inte blev så som jag hade tänkt. Jag har både ork och möjlighet att driva både karriär och familjeliv men jag vill helt enkelt inte. Barnen är små och karriären får stå tillbaka några år nu. Jag driver fortfarande framåt så klart, men har dragit ner tempot rejält. Sen när de börjar skolan kan man jobba ikapp. 

Detta är dock en insikt jag kommit till själv och troligtvis hade jag nog kört på chefsjobbet om jag var i din sits, hade liksom inte sumpat en chans för att ?nån annan? sa att det var bäst så. Men ha bara i åtanke att du troligtvis kommer vilja vara hemma mer än vad du i nuläget tror. 

Det är jättesvårt att råda nån annan. Har du nån bild av hur arbetsmiljön är hos respektive arbetsgivare just map föräldraskap? 

En bit av mig tycker absolut att man ska ha/kunna sträva efter ett intressant och stimulerande jobb även som småbarnsförälder och inte "offra" karriären så sätt. Särskilt då i yrken där man kan hålla sig till normal heltid. 
Du har ju också alla rättigheter på din sida även vad gäller vab, deltid osv. 

Men samtidigt: vab kommer, och vab är stressigt och slitigt när man åker på intensiva perioder. För mig innebär det en rätt stor stress. Det kan säkert förvärras av både chefsroll och att vara ny på jobbet. Fundera över om du tror att fördelarna överväger nackdelarna.

Och din sambo kan givetvis behöva ta mer vab än bara när du är bortrest.

Har varit i en liknande situation. För min del har det varit jätteviktigt att arbetet är flexibelt och fritt, att jag kan anpassa arbetstider efter mina behov, arbeta mycket hemifrån osv. Det har i stort sett varit viktigare än arbetsuppgifterna. Nu har jag en arbetsgivare som är modern och som ser värdet i att behålla kompetens. Jag tog steget till ett rejält kliv i karriären när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Men jag har mycket frihet under ansvar, så länge jag gör mitt jobb så spelar det ingen roll om jag går tidigt eller jobbar sent. Det krävs dock närvaro på arbetsplatsen minst två dagar i veckan samt vissa resor.
Min man sa från början att det var inga problem med mitt arbete, sen i efterhand har han knorrat kring att han fått ta en del vab, hämtningar och lämningar som inte riktigt passat hans "schema". Men där tog vi en rejäl dialog om att han är förälder på lika villkor, vab och förskoletider är hans ansvar också, och att hans arbete aldrig kommer att vara viktigare än mitt. Nu är detta en självklarhet, aldrig nåt groll om den saken, vi synkar våra kalendrar varje söndagkväll.

Du ska göra det som känns bäst för dig! Du ska inte ta på dig hela ansvaret för familjen, ni är två om den saken.

Arbetsgivarna är likställda vad gäller vab osv. Det som blir skillnaden är som du säger pressen av att ha en chefsroll och vara borta mycket.. Sambon kan ta en del, men han är egen företagare och har en annan situation. Det är "lättare" för mig att vara hemma (om man bortser till karriärspåverkan osv). Det är också lite den överenskommelse vi har, att jag ska ta större delar av sånt. 

 

Jag tycker det är så svårt. Som du säger värderar även jag frihet i arbetstider. Samtidigt är det ju en möjlighet på flera andra plan.. Men det kräver betydligt högre fysisk närvaro. Absolut kan pappan ta en del, men pga att han är egen företagare så har vi sagt sedan innan att det är bättre om jag kan ta en större del av vab etc. Lämningar osv är också svårt beroende på hur strikt framtida förskola är med tider. Han börjar t.ex. arbeta mycket tidigare än mig. Så ja, det är många delar som spelar in!

På ett sätt känner jag att det är läge att ta det lite lugnt kanske, i den stora förändring vi står inför. Samtidigt, ska vi ha fler barn kommer dessa år att pågå länge, hur länge ska man "stå tillbaka".. Svårt!

Jag förstår, man vill ju få tillvaron att gå ihop. Sen är det nästan alltid så att mannen är lite mer oumbärlig i sitt arbete oavsett vilket jobb det än är, och det är alltid mer behändigt att kvinnan står tillbaka. ;)

För övrigt, vad får du ut av er överenskommelse? Vad kompenseras du med? 

Han står för en betydligt större del av våra gemensamma kostnader.

Jag tycker du ska ta det nya jobbet. Tror du kommer ångra dig annars. Tycker inte du ska stå tillbaka bara för att sambon inte vill ta vab om du reser etc. Sånt kan man ju fixa med barnvakt etc, om det skulle krisa. 

Känns lite sådär att han förväntar sig att du tar mer vab, och att han inte verkar positiv till detta jobb. Skulle han själv vilja stå tillbaka i karriären om han fick ett bra erbjudande? Tycker inte du är skyldig att vara hemma mer bara för att han tjänar mer. 

En enkelbiljett till kvinnofällan snarare, vad det verkar. Ni har alltså inte heller gemensam ekonomi? 

Han ska inte ta föräldraledigt heller gissar jag? Hur länge du ska stå tillbaka är ju nåt ni får diskutera er emellan. 

Det handlar om en överenskommelse vi gjort sedan tidigare. Att just u, när han är i början av sitt företag och sin expansion och därför passar det bäst att jag tar större delen av vab etc. (inte all). Han tycker att jag ska ta detta jobbet, det är jag som tvekar. Vår vardag är full redan nu, och då har bebis inte ens kommit än. Lägg då till barn, och sen resor på det. Det handlar ju också om min tillvaro, oavsett om han tar allt ansvar vid tjänsteresor. 

Så det är många saker som spelar in...

Det beror ju på hur man tänker i långa loppet. 
Vi har gjort jämförelser och tar de alternativ som är bäst för oss ekonomiskt. Det är också ett gemensamt beslut att inte ha gemensam ekonomi, pga olika anledningar.