Min ÄL blev några dagar senare än vanligt, så ny beräknad BIM är 13/6. Hade väldigt starka ÄL symtom med tjocka slemmiga vita flytningar (förlåt för äcklig beskrivning).
Försöker att inte tänkta på det eller BIM eller något annat sådant just nu dock, då jag fokuserar på familjen och sorgearbetet just nu. Ska fortsätta hålla koll på ÄL mm men orkar inte fokusera mer på barnarbetet. Inte just nu iallafall, inte före eller efter ÄL iallafall.
Drömmer fortfarande mycket om barn, om att en barnmorska lägger upp barnet på min mage och jag får hålla om mitt barn för första gången. Hoppas verkligen men orkar inte bli besviken som situationen är just nu. Kommer inte orka testa innan BIM, jag brukar alltid annars testa några dagar innan med tidigt test och sedan bli besviken när det inte visar något och sedan ändå hoppas att kanske kanske imorgon blir ett nytt test positivt. Vi har inte försökt lika länge som många andra här men det känns så jobbigt ändå att det tar tid. Jag trodde i min naivitet att det skulle gå på första försöket, kanske max 3 gånger innan det tog sig. Sjukt konstigt att man tänker så fast man vet att det normalt sätt, om allt står rätt till hos båda parterna, kan ta upp till ett år att få ett plus. Jag vill just nu bara få ett plus, en bekräftelse att jag ens kan bli gravid. Alla år som man tidigare (med andra partners) har skyddat sig, ojat sig om man skulle råka bli gravid trots p-piller, varit orolig om man har varit lite lös i magen då p-pillret kanske inte haft full effekt. Frågan jag ställer mig ibland är om jag ens kan bli gravid. Jag hoppas verkligen det, jag vet att det inte är jordens undergång om jag inte kan bli gravid men.. Jag har drömt om barn sedan jag var 12 år, har alltid vetat att jag vill bli mamma. Jag vet att min sambo kommer bli världens bästa pappa. Men det gör så ont samtidigt att mina framtida barn aldrig kommer lära känna deras morfar, han som skulle bli världens bästa morfar också. Han som redan hade planerat sagostigar i skogen, han som drömde om att sitta barnvakt, han som längtade efter ett första barnbarn. Borta. Det är som ett hål i mig, ett stort svart avgrundsdjupt hål med saknad för honom. Jag är så glad att jag har min sambo här, jag vet inte hur jag hade klarat mig i detta utan honom.
Förlåt igen, behövde skriva av mig lite. Tack alla ni som finns, det är underbart att gå in och läsa era inlägg. Jag hoppas alla får ett plus denna månad och jag hoppas vi alla nästa år sitter där med varsin bebis i famnen.
