Jag är ganska förvirrad och har varit ett tag. Jag vet inte längre vad jag ska tro eller tänka längre angående relationen till min sambo. Vi har kommit överens om att inte prata med någon vi känner om varandra så därför kan jag inte vända mig dit heller. Känns också taskigt. Vi har varit tillsammans i 7,5 år och har haft det stormigt som fan. Jag var 19 när vi träffades och är nu 27. Hon är 3 år äldre än mig. I början bråkade vi mycket, var verbala och fysiska bägge två. Vi flyttade ihop efter ett år när jag fick jobb en bra bit ifrån där jag bodde hemma. Nyligen flyttade vi tillbaka dit jag kommer ifrån och köpte en lgh tillsammans. Under åren har jag haft mycket psykisk ohälsa och varit väldigt orolig av mig med t.ex. katastroftankar och depression. Fick nyligen diagnoserna EIPS och GAD. Hon sa för några år sedan tydligt till mig att hon inte orkade lyssna mer på mig för att det blev påfrestande och absolut det är okej. För att göra det kort så undrar jag om hon verkligen älskar mig, eller utnyttjar. Jag frågade henne för ett tag sen om hon tycker jag är äcklig på grund av att jag har gått upp väldigt mycket i vikt under åren vi varit tsm och hon svarade att hon inte hade dejtat mig om vi inte kände varandra sen innan. Alltså, hon stannar kvar hos mig men hade inte dejtat mig nu. Hon säger ofta att det är jag som startar bråk, kallar mig psykopat, ego, att jag vrider och vänder på saker hela tiden, det går inte att diskutera med mig, jag är alltid surTRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-05-15 22:30 (Såg inget när jag skrev så det blev publicerat, men det var inte klart) Hon kallar mig ofta saker och tycker att jag startar bråk. För ett tag sen tyckte jag det blev så jävla konstigt när jag hela tiden ändrade på mig och trots det så var det alltid något fel så jag började skriva upp vad som hände i våra tjafs. Ett nyligen var att vi var hos hennes föräldrar och dom bor några timmar bort så vi sov över. Vi skulle åka hem på söndagen och på lördagen får vi veta att det kommer komma folk på söndagen vid 13. Jag sa till min sambo att jag tyckte det var respektlöst att inte fråga innan utan bara anta att vi skulle stanna och det blir en diskussion som leder till att hon alltid tycker att jag startar bråk när vi är där och då börjar jag gråta för att jag inte orkar mer. Då suckar och stönar hon och frågar varför jag grinar när det är ''fucking'' jag som alltid ställer till det ''ställer till det och börjar grina''. Hon kan säga att hon inte vill ha att göra med mig, hon har gjort slut två gånger... när vi är runt hennes föräldrar kan dom ofta prata ett annat språk ibland trots att jag inte fattar någonting. När det kommer besök till dom så sitter jag i 2h och inte fattar någonting. När jag sen påpekar det så är det absolut inte så och jag bara skapar problem. Om jag säger att jag älskar henne är det knappt att hon svarar och ibland inte alls. Är det på sms svarar hon oftast inte överhuvudtaget på sånt. Nu när hon är bortrest har jag frågat hur hon har det flera gånger. Hon skickar snap i våran grupp och svarar en annan kompis men inte mig när jag snapar, hände två ggr. Hon blir irriterad på mig om jag skickar flera sms i rad för att hon inte hinner svara när hon gör det i princip varje gång hon smsar mig. Jag blir totalt urlakad av att ens få med det väsentliga i detta. Det är så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen... Är jag störd? Är det jag som är krävande? Är jag psykopat? Borde jag lämna? Älskar hon mig? Gud, jag skulle kunna sitta hela natten och skriva. Hon vill aldrig kramas, hon pussar aldrig.... håller aldrig hand. Det är alltid jag som tar intiativ i princip. * Jag tror varken ni får en bild av hur det är eller kan råda och jag kommer nog vara lika förvirrad. Har på riktigt inge energi kvar och skriva. Hade varit lättare att prata och faktiskt visat det jag skrivit upp. Aja, ni kanske fattar något och kan råda. Jag vet inte. Ber om ursäkt för en rörig text
