Hur mycket man än månar om sina barn SÅKLART så hade jag inte kunnat låta det styra min och min mans tankar om att bosätta oss någon annanstans. Väljer man att stanna så ska ju det också vara ett aktivt val, bara så att man inte blir fast i bitterhet och liknande senare. Utan då får man gå igenom alla för-och nackdelar med att flytta respektive att bo kvar, och kommer man då fram till att man vill stanna kvar så får man stå för det. Tills man eventuellt tar upp frågan igen längre fram. Men det måste kännas stabilt för barnen också. Att väljer man att stanna så ska de kunna vara trygga med det ett antal år och inte känna att ni när som helst "kan få för er" igen att börja prata om en flytt.
Så försök att göra ett ordentligt grundjobb och sen när ni vuxna är klara över vad ni vill så presenterar ni det för barnen. Men då ska det inte vara uppe för diskussion utan då ska beslutsfattandet redan vara klart. Sen ska ni förstås väva in era barn steg för steg i när och hur saker ska ske, efter deras mognad och behov att ta in och reflektera. Vissa barn kan behöva mer detaljer, andra vill bara veta "på tisdag flyttar vi".
Självklart kommer det att påverka barnen. Men som du själv skriver så kommer de med 99% säkerhet snabbt att hitta nya vänner. Och ni flyttar inte tvärs över landet. I början får ni kanske planera in att vänner från gamla orten kommer till er för övernattning en gång per månad och era barn åker tillbaka regelbundet för att träffa gamla kompisar.
Vi har inte bytt ort, inte än. Tankar har funnits men våra barn är inte involverade i det. Däremot har vi bytt skola för vår äldsta son. Han var inte alls sugen på det men i hamnade i en ohållbar situation där vi inte kunde se någon annan utväg. Det var mitt i en vårtermin men det är över tre år sen nu och han tycker själv att det var rätt. För de vänner han hade där kan han träffa på fritiden om han vill.
