När livet inte blev som tänkt

En del människor blir tillfälligt sådär hemska när livet går in i en ny fas. De vill ha förändringen, men är samtidigt livrädda. Allt är ju bara hjärnspöken, men han kan inte bryta sina negativa tankebanor och rädslor. Han borde prata med någon, för att komma på andra tankar. En psykolog eller kurator. 
Men jag hoppas att han kommer lugna sig när barnet har kommit. Då kanske kärleken tar överhanden över rädslorna och känslan av att inte räcka till?