När livet inte blev som tänkt

Men vänta nu? Vägrade han abort? är det han som är gravid allts?

Men ok, du gör ju som du vill med din kropp. Men antar du helst ville behålla eftersom du gjorde det? 

Hans reaktion kan bero på att han helt enkelt är orolig, att få barn är en stor omställning och ett stort ansvar och jag tror att många blivande föräldrar tycker att  det kan vara lite läskigt med att få en liten person som man har ansvar för i 18 år framöver. Har din sambo även i vanliga fall en tendens att bara se det negativa och/eller oroa sig över saker? Kanske behöver han prata med någon professionell om sina negativa tankar.

När man är gravid är det mycket hormoner som rusar runt, och det är möjligt att du reagerar kraftigare på hans negativitet än vad du skulle ha gjort i vanliga fall. Jag skulle råda dig att inte ta ut något i förskott, när sonen väl har anlänt är det möjligt att din sambo "glömmer" att han inte ville ha barn innan. Eller så gör han inte det, men då får du ta tag i detta  då i sådana fall.

Om jag var du skulle jag prata med min sambo om hur hans negativitet påverkar dig. Lugnt och sansat utan anklagelser eller "gnäll", men han behöver höra att du mår dåligt av det. Om det nu är så att hans negativitet mest är en reaktion inför det kommande föräldraskapet, så kan han faktiskt ventilera dessa känslor med någon annan än dig.

JÄTTESTOR "dröm" om man frågar mig. Hus och "barn på väg" samt att jobba med "det man man vill"! 

Med all respekt för fäders oro.

Men i det här läget är det hon som har haft en tuff graviditet och den person som strax ska föda barn för första gången. Det är liksom en livsfarlig uppgift. I DETTA läge ligger det faktiskt på honom att stötta henne och få henne trygg inför kommande nedkomst.

Om han är orolig över framtida utgifter för ett barn (när de båda jobbar heltid och har råd med ett hus) så bör han vända sig till en kurator och terapeut för att lugna sina tankar. Det är inte läge att skrämma och stressa upp henne när hon strax ska föda hans barn.

Men har han alltid varit såhär?

fixerad vid sigsjälv och ekonomisk skraj och (ursäkta dömandet) snål?

Det låter hemskt som du har det! Tyvärr är en av de känsligaste och ofta jobbigaste tiderna för en kvinna graviditet och strax efter förlossning. Det är då vissa män får spel. Jag vet inte om jag skulle orka med att ha det som du, men om du vill ge det en chans till så kan du ju se hur läget är om ett halvår. Det kanske har blivit bättre då. 

Jag vill ändå säga grattis till babyn och du, det kommer bli bra till slut. Tur att du är ekonomiskt lagd och vettig, du kommer bli en jättebra mamma. 

Ursäkta men VARFÖR skaffar kvinnor barn med dessa män som är "himla bräckliga och flippar ur för minsta lilla"? VEM har det största ansvaret? Lär känna den tilltänkta pappan är mitt lilla goda råd i all välmening.

Du har fått sjukt dåliga svar i tråden TS. Att din sambo har någon slags inre kris är självklart men han får ta ansvar och söka hjälp. Han beter sig fruktansvärt och det är såklart inte okej!!

Kan berätta att min sambo hade något liknande när jag var gravid med vår son. Det var ett gemensamt beslut att skaffa barn, men ändå när jag plussade snabbt efter beslutet så blev han chockad i den negativa aspekten - det gick ju så fort? Det kunde ju ta upp till ett år, varför gjorde det inte det? Jag visste inte vad jag skulle svara på det, var bara att säga "Ja... Eller så går det med en gång och nu gjorde det det?". När vi fick reda på att det skulle bli en kille var det också fel, han blev inte ett dugg glad. Han ville haft en flicka för han har alltid haft bättre kontakt med tjejer. När jag var i mitten av graviditeten bad jag honom att ta mer på magen, vara mer involverad. Han suckade och stönade och tog bara på magen om han verkligen var "tvungen" för att jag bad honom. Aldrig på eget initiativ. Han satt och grät framför mig och hans mamma för att han inte kunde ångra beslutet att skaffa barn när jag var i vecka 25. När jag läste vecka för vecka i gravidappen om info om bebisen brydde han sig inte ett dugg.

Ja, med andra ord var min graviditet inte alls som jag föreställt mig att den skulle vara mellan oss. Grät massor... Trodde det skulle vara mysigt och att båda skulle vara glada, men icke. Visade sig att han hade en gigantisk livskris, han ville ha en tjej för att han hade dålig relation med hans pappa och var rädd att han och sonen skulle få samma dåliga relation. Han började äta antidepressiva 1 månad innan sonen kom.

När han kom var han direkt världens bästa pappa... Sån kontrast... Så det kanske finns hopp för din sambo med? Men han måste ta ansvar och gå och prata med psykolog.

Ja, hopp ska du absolut ha - det kanske blir bättre när bebis är ute! Det är lite svårt för mannen att "förstå" att det finns något där inne så när bebis väl syns och har sina behov kanske han steppar upp. 

Oavsett så måste han prata med någon. Sätt dig ner och prata lugnt med honom, ställ ultimatum - antingen så tar han sig i kragen och slutar se glaset halvtomt och vara negativ eller fixar han inte det själv får han prata med psykolog. Det är hans alternativ. Du kan inte leva såhär, punkt. Sen om han tror på psykolog eller inte spelar ingen roll; du mår inte bra i hans sällskap och därför behöver någon förändring ske antingen på egen hand eller med hjälp. Vad skulle han svara om du sa så tror du?

Säg till honom att dra. Säg bara till honom att gå så du får göra detta i fred. Föda barn är det bästa som finns, han ska inte förstöra detta. Ring din mamma, vän eller någon annan som kan stötta dig i förlossningen - eller var själv. Allt är bättre än att ha honom där. Säg "du beter dig fruktansvärt och jag vill att du ska gå om du inte ändrar ditt beteende." Exakt så. När han inte ändrat sitt beteende säger du "jag vill att du går nu.". Tror du att du kan göra det TS? Tycker synd om dig!! Hans beteende är oacceptabelt!!!

Men vad säger han när du säger att du inte vill ha med honom? När du ber honom dra?

Men oj. Vad hände med barnmorskorna? Vad hände egentligen inne på förlossningen

Hur har det gått? Hoppas att allt har gått bra med bebisen och att sambon antingen har skärpt till sig eller att du har någon annan som kan hjälpa dig. Kram

Hur går det? 

Jo. Det finns grader i Helvetet, och TS ska få ett BARN - inte en dödlig sjukdom. Även om hon och sonen blir ensamma, så har de varandra. Och hon kommer aldrig att bli riktigt ensam mer, för hon kommer hela sitt liv ut att ha en son. Med detta sagt, så förstår jag att det känns kymigt just nu, OM det blir så att den där kärnfamilj-i-hus-drömmen spricker. Så är det ju. Men andra har överlevt det och blivit lyckliga igen!

Men vi får väl hoppas att mannen bara har fått kalla fötter... Det är inte så ovanligt att män får det i den situationen. Eller gravida kvinnor, för den delen. Det är en stor omställning.