Du har fått sjukt dåliga svar i tråden TS. Att din sambo har någon slags inre kris är självklart men han får ta ansvar och söka hjälp. Han beter sig fruktansvärt och det är såklart inte okej!!
Kan berätta att min sambo hade något liknande när jag var gravid med vår son. Det var ett gemensamt beslut att skaffa barn, men ändå när jag plussade snabbt efter beslutet så blev han chockad i den negativa aspekten - det gick ju så fort? Det kunde ju ta upp till ett år, varför gjorde det inte det? Jag visste inte vad jag skulle svara på det, var bara att säga "Ja... Eller så går det med en gång och nu gjorde det det?". När vi fick reda på att det skulle bli en kille var det också fel, han blev inte ett dugg glad. Han ville haft en flicka för han har alltid haft bättre kontakt med tjejer. När jag var i mitten av graviditeten bad jag honom att ta mer på magen, vara mer involverad. Han suckade och stönade och tog bara på magen om han verkligen var "tvungen" för att jag bad honom. Aldrig på eget initiativ. Han satt och grät framför mig och hans mamma för att han inte kunde ångra beslutet att skaffa barn när jag var i vecka 25. När jag läste vecka för vecka i gravidappen om info om bebisen brydde han sig inte ett dugg.
Ja, med andra ord var min graviditet inte alls som jag föreställt mig att den skulle vara mellan oss. Grät massor... Trodde det skulle vara mysigt och att båda skulle vara glada, men icke. Visade sig att han hade en gigantisk livskris, han ville ha en tjej för att han hade dålig relation med hans pappa och var rädd att han och sonen skulle få samma dåliga relation. Han började äta antidepressiva 1 månad innan sonen kom.
När han kom var han direkt världens bästa pappa... Sån kontrast... Så det kanske finns hopp för din sambo med? Men han måste ta ansvar och gå och prata med psykolog.