Vuxet barn svårt att acceptera ny partner

Jag har inte varit i samma situation. 

 

När jag läser ditt inlägg så låter det som att problemet är att din pappas sambo med barn flyttat in i ditt barndomshem? Inte att du ogillar henne som person? Eller missförstår jag dig? Är det egenskaper hos henne som inte går bra ihop med dina? Eller är det att hon har barn som är grejen och att din mammas män inte haft egna barn? 

Det finns personer man kommer bättre överens med och personer man kommer mindre bra överens med. Det blir väldigt komplicerat när den man kommer mindre bra överens med eller inte kommer överens med alls är en respektive eller barn till ens förälder eller ens egna barn. Det blir väldigt komplicerat för din pappa. 

Jag skulle nog försöka reda ut för mig själv vad det är du reagerar på. Är det enbart att de bor i ditt barndomshem, är det för att sambon dolt kritiserar dig, är det för att hon behandlar din pappa illa, är det något annat mer subtilt? 

Till en början så hade jag nog inte tagit upp detta med min far utan frågat specifikt om han och jag kunde gå ut på middag, åka till farmor, klippa gräset, fiska ensamma. Alla borde förstå att kvalitetstid kan vara fint även om barnen är vuxna. 

Det finns en risk att om du tar upp att du ogillar din pappas sambo med din pappa att han känner han måste välja. Föreslår du och uttryckligen säger att du vill umgås med din pappa på tu man hand så hade iallafall jag förstått det. Sen kanske man inte alltid kan umgås ensamma utan är det födelsedag så får man antingen bita ihop under kalaset eller fira pappa en annan dag. Ibland måste man dela sina nära och kära med andra även som man ogillar för att den nära och kära valt att ha dem i sitt liv. Det behöver inte betyda att du måste ha samma person lika involverad i ditt liv. 

Jag vet inte vad som är det bästa men tänkt noga igenom hur du väljer att agera för att inte skapa negativ respons. 

 

 

 

För det första: jag hoppas inte du tar illa upp men det stavas skilsmässa. 
Måste du träffa din pappas nya? Måste du åka till ditt barndomshem? Kan du kanske föreslå för din pappa att han hälsar på hos dig eller att ni träffas någon annanstans. På fik, restaurang eller kanske en spadag tillsammans? Gå på bio, tivoli eller djurpark. Eller så kanske ni kan påbörja en ny gemensam hobby och gå en kurs tillsammans? Hitta alternativ som gör att ni kan umgås på tu man hand. Din relation med den nya måste kanske få växa fram i den takt du själv vill.

Att din pappas nya flyttat in i ditt barndomshem, det får du helt enkelt acceptera. Du är vuxen nu, och dina föräldrar har egna liv att leva, de ska inte behöva bevara ditt barndomshem orört för att du vill det. Tror faktiskt att din ovilja mot henne handlar om detta, att hon och hennes barn bor i ert gamla hem. 

Sedan fick du ett bra förslag. Åk inte hem till dom så ofta, umgås med din pappa själv, hemma hos dig eller gör något på stan tillsammans. 

Har du låtit dig själv sörja över skilsmässan och att ditt barndomshem är borta? Jag antar att du bodde hemma med din mamma och pappa innan du åkte iväg som au-pair. Det blev ju ett abrupt slut på din barndom i och med skilsmässan och att en ny familj flyttade in. Istället för att du skulle vara den som aktivt flyttade hemifrån blev du nu mer eller mindre utestängd från din trygga bas.

Jag tycker att du ska sörja dina föräldrars skilsmässa o h förlusten av ditt barndomshem. Kanske går det tom att prata med dina föräldrar om hur du känner? 

Sen är det ju ett jättebra tips att umgås med din pappa på neutral mark en period. 

Men skärp dig. Vem som helst med genomsnittlig intelligens och empati fattar att det ts upplever är helt normalt att reagera på. Det borde hennes pappa och nya ha fattat. Helt naturlig reaktion. Det är snarare själviskt att ha inställningen att barn bara ska acceptera skilsmässor, sönderslagna familjer och att nya människor flyttar in i det som varit deras hem under hela barndomen. Platser är otroligt sammankopplade med minnen och känslor, SPECIELLT Från barndomen och ens familj. Det är inte rocket science. Snarare ts pappa och nya som får acceptera det. 

Det första du borde fundera över för din egen skull är, vad du egentligen känner och varför. Kanske är det ilska? Att känna sig bortvald? Avsky? Sorg? Jag har varit i samma situation, dock var jag yngre än dig då. Det gick för fort, hon klampade in i något som alltid varit min trygga punkt. Som bestod av massor med minnen och där hörde hon inte till, det blev en för stor omställning. Jag hatade henne många år och associerade endast henne som orsak till allt som hände och allt jag kände inom mig. Samtidigt som jag nog kände mig väldigt ensam i det hela. Jag hittade ingen lösning där och då men jag läkte med årens gång och accepterade läget. Nu när jag blivit äldre så känner jag att det viktigaste för mig är att båda mina föräldrar är lyckliga och mår bra. 

Ursäkta men detta är för mig en otroligt barnslig och omogen inställning.

Vadå slå familjer i spillror....ska människor leva tillsammans i kärlekslösa relationer för sina vuxna barns skull?? 
Och ja hon har vuxit upp i huset men det inte hennes hem längre. Pappan måste ju få gå vidare i sitt liv precis som TS går vidare i sitt.

Ts är vuxen. 
Absolut att hon har rätt till sina känslor men hon är även ansvarig för att hantera sina känslor. Det är inte pappans ansvar.
Det är absolut normalt att känna sorg över förändringar men det är hennes sorg att ansvara för.
I vuxenblivandet ingår det att hitta nya relationer till sina föräldrar, vuxna sådana.
Precis som föräldrar måste acceptera att deras barn är vuxna...fullt normalt att känna vemod över det med men inget som barnen ska ta ansvar för. 

Vill hon ha en relation med sin pappa så behöver hon hitta ett sätt att hantera hur hon känner kring styvmamman och nya familjen.

Ts, som flera har uttryckt här så tror jag att det skulle gagna dig att gå och prata med någon. Både i att få vädra känslor men även få konstruktiv hjälp i hur du ska komma vidare. Annars tror jag att du kommer att låsa fast dig i din avoga inställning och faktiskt riskera att förstöra din relation med din pappa.
Du behöver inte älska din styvmor men kanske hitta ett sätt att samexistera med henne.

Du får en hel del bra råd här tycker jag. Jag kan förstå att det är en stor chock och omställning för dig att dina föräldrar skiljer sig och din pappa flyttar ihop med en ny så snabbt, just när du ska bli vuxen och lämna boet. Du kanske känner sig övergiven och ersatt, även om du absolut inte är det så klart. Jag tycker också att du ska försöka prata med någon. Kanske din pappa? Eller höra av dig till vårdcentralen och fråga om samtalsstöd. Jag tycker att du ska försöka se din syn på din pappas nya partner som en symbol för allt som du inte gillar med det nya livet, att ditt rum blev ersatt, att din värld ställdes upp och ned, att din pappa fick fullt upp med nya människor. Men låt inte henne få skulden, snälla. Dina föräldrar hade skilt sig ändå och han är lycklig med sin nya. Som någon annan skrev så riskerar du in relation till din pappa om du tvingar honom att välja mellan er. Och du är vuxen nu, du kan inte styra över hans val i livet. Däremot så kan du ju begränsa hur ofta du träffar hans nya partner och försöka träffa din pappa ensam. 

Jag tänker att män ibland får mycket mer hjälp med relationer av kvinnor än man vid första anblick tänker.

Din pappa tyckte det var rimligt att snabbt flytta ihop med en annan och låta hennes barn ta över ditt gamla rum, utan att du faktiskt fick en liten chans att bearbeta och faktiskt säga hejdå till ditt barndomshem.

Men naturligtvis så älskar du din pappa och har väldigt mycket lättare att ha svårt för den nya, istället för att vara ledsen över hur din pappa faktiskt gjorde. Jag tänker att din pappa troligen kommer undan på ett annat sätt p.g.a. att hans nya får vara symbolen. Hon du inte gillar.

Man behöver inte alltid bara lite tid, ibland behövs också viss bearbetning.

Jag förstår verkligen att det känns konstigt! Det tar tid att vänja sig. Ta det lugnt och träffa din pappa på andra ställen än i ditt barndomshem ibland. Det är helt ok, och inte ett dugg konstigt, att vara ledsen över föräldrars skilsmässa även om man inte längre är ett barn. 

Vad gäller din mammas nya män så kan du be henne att inte presenteras för dem innan det verkar bli något varaktigt. Du behöver inte veta allt om den delen av hennes liv. 

Håller med