Ständigt svajande kollega

Du pratar med er chef! 

Människor är olika känsliga. Vissa är extremt känsliga och klarar inte av vardagligt liv ens. Du kommer inte kunna uppfostra henne till att bli annorlunda genom någon sorts tough love om det är vad du tänkte. 

Om du har problem med en kollega som drabbar er andra går du till chefen. Kanske vore det bra om hon sjukskrev sig så att ni kan få en duktig medarbetare istället. 

Förstår att det är knepigt för dig/er med en medarbetare som inte fungerar. Med en så liten arbetsgrupp så kan det ju också bli svårt att avdela tydligt vem som gör vad (om det finns beroenden).

Det bästa råd jag kan ge är att inte ta på dig/er kollegans uppgifter. Ibland måste man låta saker verkligen misslyckas för att kunna åstadkomma förändring. Vet att det är svårt, men det kan bli bra för kollegan också, att kanske bli omplacerad och få arbetsuppgifter som hen mår bättre med.

Kollegan kan säkert ha märkt av er frustration, och det kan öka behovet av att förklara och uttrycka sig. Att vara mindre hjälpsam och generös med sin tid, skulle kunna få kollegan att skärpa till sig. Avled till positiva ämnen som fritid och intressen, och om du behöver jobba just då, hänvisa till det. Var snäll! Men håll på din tid, och vad som är din uppgift.

Det kan ju faktiskt vara så att hon har fysisk sjukdom (typ brist på något) som gör henne väldigt trött, faktiskt känner sig sjuk ofta etc.
Alla människor är inte lika 'friska' vardagligt.

Allt kanske inte ens har tagits upp med läkare än. Jobbigt för henne att hon känner så också.
Men jag uppfattar inte din tråd om du vill hjälpa henne eller om du är irriterad på henne?

Svaret är nog att det är både och. Jag ser ju att någonting är fel, och vill lyssna och hjälpa min kollega, men är orolig för att med det göra saken/beteendet ännu värre.
Hon har ingen påvisad sjukdom/diagnos, men är provtagen och utredd x flera. Det finns många faktorer i hennes liv som inte fungerar, både privat och yrkesmässigt, de gångna 6 åren.
Hon har en hel del konfliktfyllda och bittra  relationer med gamla arbetsplatsen, och med cheferna på vår nya arbetsplats.

För mig ter det sig som om hon vill hitta skäl utanför sig själv till sitt mående tex hos cheferna, hos sitt ex, sin uppväxt osv, men att hon aldrig ser vad hon skulle kunna göra själv.
Sedan verkar hon inte heller alls se vad hennes beteende kan få för effekter på hennes kollegor (på förra arbetsplatsen och nu). Dvs att andra får ta hennes helgpass, och gör även hennes uppgifter.

Just nu är vi två kollegor (nya på arbetsplatsen) som egentligen bär upp arbetsplatsens hela "produktion". Så har det varit sedan vi började för 4 mån sedan.
Jag undrar stillsamt vad som skulle ske om någon av oss råkade ut för ett dödsfall eller sjukdom/skada. Litar inte på att denna kollega skulle steppa upp och börja ta ansvar.

Mitt problem är också att jag har en "förförståelse", eftersom vi jobbat tillsammans på en annan arbetsplats. Där var det exakt samma problem, även om det var en större arbetsplats med fler kollegor.
Trots det blev problemen med just detta så stora att kollegan ombads söka annat arbete.

Och här är vi nu.

Hon kanske har varit och är mobbad? 

och dessutom ? om hon inte fungerar så har arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar. 
Oliks människor klarar olika mycket, kanske har hon en dold funktionsnedsättning som inte har blivit utredd ännu? Blir knappast bättre med ett gäng icke-stöttande kollegor? men jag förstår precis hur kvinnor funkar och inte funkar i grupp,,,, 

Jag förstår er frustration men det här är faktiskt chefens ansvar. Och ni kan göra mycket för att peppa kollegan att söka hjälp 

Tack. Tror inte att jag mobbat eller frusit ut någon. Ser inte att det finns ett utanförskap i det nuvarande kollegiet hos någon av oss. 
Däremot är jag stressad över arbetsbelastningen, och över hur sommaren kommer att bli.
Jag upplevde inte att hon mobbades på föregående arbetsplats, men jag var enbart tillfälligt flyttad dit i 6 månader, och fick endast blick för den korta perioden.
Har varit med i ett anti-mobbingteam på en tidigare arbetsplats, och hoppas att jag fortfarande har blick för sådant.

Jag vet helt enkelt bara inte vad jag ska göra.
I mina bästa stunder tar jag tag i stöttning, lyssnande och pepp. Ringer henne, tar en extra kaffe osv.
I mina inombords sämsta studera tänker jag att det här är en neverending story...och börjar kolla andra jobb

Det bästa du kan göra är att INTE kompensera hennes frånvaro med mer eller hårdare jobb från din sida. Var transparent med chefen om att du behöver hens prioriteringar när det blir mer än normal arbetsbelastning.
Säg något i stil med "jaha, vad tråkigt att du känner så" och "jag hoppas att det löser sig för dig" med lätt likgiltig röst när kollegan börjar gnälla, gå sedan därifrån. Sådana människor får energi av självömkan i åhörares närvaro. 

Du ska självklart inte ta den ökade arbetsbörda som blir av hennes frånvaro och dystymi.. 
Även det är chefens ansvar och jag tycker att det låter som att er chef inte tar tag i situationen och gör sitt jobb. Tyvärr blir det nog inte bättre än att du ser dig om efter annat jobb är jag rädd..

Oavsett hur mycket hon presterar, så är det ju egentligen arbetsgivarens ansvar att inte överbelasta andra anställda på grund av henne. Det är inte hennes ansvar.

På det stora hela, så presterar människor olika, och är bra på olika saker. När hon jobbar tillför hon förmodligen något typ av mervärde för företaget, annars hade väl chefen försökt kicka henne för längesedan?

Jobba bara på som vanligt, jobba inte mer än vad som behövs. Annars, gå till chefen och säg att du har för mycket att göra. Skuldbelägg inte kollegan för det, det är chefens ansvar att alla mår bra och klarar av att möta deadlines, osv. Inte enstaka kollegors ansvar.