Planera skilsmässa långt innan?

Jag tycker att du tänker rätt ts.
Man vet aldrig och man känner ingen, allra längst inne.

Jag blev lurad av min exman, det handlade inte om några större summor men ändå. Han tömde vårt gemensamma sparkonto iallafall, och sen hade han mage och begära att jag skulle dela på fakturan på eldningsoljan. Det kunde han ju glömma.

Hade väl ändå tur då han bara lämnade allt och gick, alla möbler och prylar fick jag. Allt utom TVn.

Sen stod jag där med huset som skulle säljas, tömmas och städas. Städfirman bidrog han med exakt noll kronor till.

Vi var bittra fiender länge och jag längtade efter att vårt barn skulle bli myndig så att jag aldrig mer skulle behöva han med karlfan att göra... men när det väl hände hade vi grävt ner stridsyxan och blivit vänner.

Idag är vi mycket goda vänner, men allt det där som hände  har vi aldrig någonsin tagit upp till diskussion. Jag tror att det skulle kosta oss vänskapen som tog mer än tio år att hitta tillbaka till. Och det är det inte värt.

Ett tag umgicks vi så flitigt att vårt barn faktiskt frågade om vi var ihop igen! Det är vi inte. Och kommer aldrig att bli. Även om jag tror att han skulle vilja det.

Det är smart, det är ekonomisk planering i kombination med en form av försäkring.
Man känner ingen längst där inne och vem som helst kan göra i stort sätt vad som helst om livssituationen förändras.

Jag tror att du också skulle stjäla om alternativet var att svälta.

Du får såklart ha din åsikt men det ändrar inte på att andra är smarta.

"Tänkt på innan..." säger du så till alla som går skilda vägar. Har du levt i ett och samma förhållande hela livet?

Det är bra, kallas för långsiktighet.
Jag tackar gudarna för att jag stod i bostadskö när det begav sig!

Det är väl upp till var och en!

Jag skulle inte tveka ett ögonblick att vara "bank" om något av mina två vuxna barn skulle fråga.
Inte heller skulle min mor ha några tveksamheter till detta.

När min son gifte sig föreslog jag äktenskapsförord då han ägde villan sedan tidigare. Vore ju rent idiotiskt att riskera den ifall, itall.

Men ändå ganska vanligt.

Jag har skrivit testamenta att arvet efter mig ska vara enskild egendom till mina barn. För säkerhets skull.
Min mamma har gjort likadant.

Man kan inte lita på en partner till 100% även om man tror det från början.

Vissa saker gör man ändå.

Var och en får se om sitt eget hus.
Dumt huvud får kroppen lida för.

Håller med.
Slösar han så får han väl stå sitt kast.

Jojo, du har nämnt det hundra gånger redan.
Det förändrar ingenting för dem som gör så.

Hade inte dragit mig ett ögonblick, som sagt, för att både göra så och hjälpa till med det.