Ni som lever med en sambo vars barn har funktionshinder och aldrig kan bli självgående.

Hej!
Länge sedan jag var här. Jag har en man i mitt liv som älskar mig jättemycket och är kul, underbar och fantastisk på många sätt och han vill att det ska bli vi för alltid, med bröllop och ny lya och så. Jag borde vara jättelycklig för detta faktum. Han har två vuxna barn varav en med en ganska stor intellektuell funktionsnedsättning men inte tillräckligt för utökat stöd. Jag träffade honom på nätet och där jag från början sagt att jag inte dejtar någon med hemmavarande barn, för jag är klar med barn. Inga hemmavarande bonusar alls vill jag ha. Han precis som jag ska vara redo för att börja om på nytt. Då har jag också vetat om att han har sitt ena barn som är mycket beroende av sin mamma och sin pappa och inte kan leva ett eget liv, insåg dock inte hur mycket. Flickan är trevlig( 24 år), bor ensam på veckan i ett boende med visst stöd, men så fort det är helg ska hon vara med och det blir diskussioner om hon inte får som hon vill. Jag har svårt att vara del av detta med de normer och vanor denna familj har, där de fortfarande liksom lever i symbios och är väldigt nära, mor med ny man, dotter och far. Var finns jag i det? Vi bor idag ganska långt i från varandra och jag längtar efter en meningsfull framtid, men att flytta till honom eftersom han har ett barn som aldrig kommer att bli mer än 12 år i huvudet fixar jag inte, tror jag. Kan någon med erfarenhet ge mig ett råd? Åtminstone kanske en idé om hur jag ska tänka och/eller berätta hur det är för er? Mina barn är vuxna och arbetar efter högskoleexamen. Jag kommer kanske att kunna få barnbarn, men inte han, så jag vill heller inte flytta.   Döm mig inte för min upplevelse. Vi kommer båda att bli ledsna om jag lägger benen på ryggen och drar.