Hej! Hoppar gärna in här i tråden jag med.
Hade missfall för drygt 6 veckor sedan, tog ett gravtest för drygt 3 veckor sen som visade positivt. Kontaktade kvinnokliniken som bokade in mig på vul idag. Får en liten chock då hon berättar att jag är i v. 8 (7+3), alltså måste jag blivit gravid på nytt ganska direkt efter missfallet. Ett hjärta tickade på fint och enligt läkaren såg allting jättefint ut 
Bf blir den 18/3!
Känns som att det är lite dålig uppdatering i denna grupp, så jag delar väl lite om min situation hehe!
Då jag haft minskade symptom (knappt några) från att ha haft en extrem trötthet och illamående bland annat så blev jag lite nojjig då förra missfallet började med just avtagande symptom.
Kontaktade kvinnokliniken och jag fick komma in igår för en koll. Blev så lycklig när läkaren säger att allting ser jättefint ut!
Var så stor skillnad från 1,5 vecka tidigare då jag också var på vul. Nu såg man mer en form av en liten bebis med små knoppor av armar och ben
Dock blev jag tillbakaflyttad 4 dagar, så nu är jag istället i 8+5. Känns däremot mer troligt då jag annars skulle blivit gravid dagen efter missfallet haha.
Nästa UL för oss blir om 2 veckor, då vi ska göra NIPT i vecka 10+5.
Hur går det för er andra? Uppdatera gärna!
Kunde inte citer dig Confused87:
Hahaha alltså jag känner sååå igen dedär med att känslorna för sambon verkligen går upp och ner. Jag är likadan, fast mer åt hållet att han typ aldrig får röra mig 
Måste typ intala mig själv att det beror på alla dessa hormoner och inte för att jag har slutat älska honom xD Jag känner väldigt lite behov av att ha närhet just nu, men hoppas såklart det vänder snart då det ändå är lite synd om honom haha. Tur att han är förstående <3
Vi fick svar på vårat Nipt i söndags och det visade på att allt var normalt samt att vi väntar en liten pojke
Jag blir ju dock så nojjig att bebisen inte längre lever då jag har noll symtom. Vi planerade att berätta för familjen då vi fått svaret men jag blir lite tveksam då jag inte vet om han lever eller inte. Dåliga tankar jag vet, men det är som att jag som person ställer in mig på det värsta så jag slipper bli besviken istället för att tänka positivt... Min sambo blir lite less på mig haha.
Någon som kan relatera eller är jag ensam om dessa tankar...?
Vi har ett ultraljud nästa vecka så jag får snällt vänta tills dess.