Psykisk ohälsa - ekonomiskt stöd

Jag vill helst inte säga om min partner är en hon eller en han, för att vara mer anonym i ett lite känsligt ämne. "Hen" tänker jag då är ett ganska vedertaget personligt pronomen.

Men har personen varit gravid så kanske det inte är så svårt att räkna ut, tänkte inte på det :) Hur som helst, tanken från början var att vara lite anonym!

Jag tänker också att anhörighetsersättning (eller närståendepenning tror jag dem kallar det) ska fungera på det sättet, men jag hittade till och med en namninsamling för att förändra hur stödet fungerar i min situation. Det verkar alltså som att fler än jag har fått samma svar från läkare och Försäkringskassan:

www.skrivunder.com/anhorigas_ratt_till_narstaende_penningsjalvskadebeteendegats

Kan inte sjukskriva mig, eftersom jag inte är sjuk. Kan inte vabba, eftersom vårt barn inte är sjuk. Kan inte ta ut föräldrarpenning, eftersom vi redan tagit ut allting.

Ja, vi har sökt; Försäkringskassan kräver läkarintyg, och läkaren vill inte skriva något. Vår kommun kan enbart erbjuda samtalsstöd till mig som anhörig (vilket jag redan får av samma avdelning som ansvarar för vården av min partner).

Tack!

Absolut det ska vi göra, tack!

Jo jag skrev ju just det kl 11:19, hehe 

Det är ett alternativ som kan komma att bli aktuellt. Det vore ju skönt att slippa en så stor omställning som en flytt innebär just nu för oss, men sånt är ju livet ibland. Det går upp och ned, och man får göra det bästa av det!

Det är ju just det som är så svårt, hur ska man kunna veta när en depression blir bättre. Den kom ganska plötsligt, och det går åt rätt håll. Det kan ju vara mycket önsketänkande, men jag hoppas och tror att hon mår bättre snart. Om jag kan börja arbeta mer inom en snar framtid så kan det säkert ordna sig ekonomiskt, men det vet man ju inte just nu.

Det kommer nog ordna sig, har fått många bra tankar av ni som skrivit. Det viktigaste är att hon lever idag och får bra behandling av sjukvården. Vi får helt enkelt sätta oss ner och försöka göra en plan för ifall hon inte skulle må bättre snart.

Jodå, självklart är hennes läkare med i planeringen av vardagen också. Tack!

Eftersom hon har pågående studier på distans så kan hon inte vara sjukskriven utan att avbryta studierna. Eventuellt kan hon vara sjukskriven under lov och liknande, det har vi inte tänkt på.

Vill inte ge upp sina framtidsdrömmar. Det har varit nära många gånger, men skolan har varit stöttande också. Just att det är på distans har möjliggjort en stor anpassning efter hennes mående.

Livet är inte alltid svartvitt, och jag begär inte att alla ska förstå just vår situation. Det är inte så att man antingen är deprimerad eller inte, det kan pendla en hel del (just för henne i alla fall). Jag hoppas ju att hon snart blir frisk, men det är som sagt kanske också mycket önsketänkande. Som någon annan påpekade så kan en depression ta lång tid att komma ur, men vi har fått många bra råd från alla snälla människor här. Inte nödvändigtvis att staten ska betala, utan också att planera och anpassa livet efter vår situation. Men tro mig, vi har ingen ?kaka?. Jag arbetar hårt, både hemma och på mitt företag, för att min familj ska få det tryggt. Jag betalar också en hel del skatt, som jag gladeligen skulle se gå till någon annan i min situation.

Nej, när hon var inlagd hade hon en paus från studierna. Skolan har som sagt varit väldigt hjälpsamma. Det är också en distansutbildning, så hon behöver inte åka någonstans (vilket ofta ger stark ångest). Sen har vi studerat tillsammans en hel del, så om jag hade arbetar heltid så tror jag hon hade behövt ta ett avbrott från studierna faktiskt. Vi får se hur det blir framöver, men hon själv har sett studierna lite som ett hopp om att det finns någonting positivt i framtiden. Studielån har hon som jag skrev, men med hus, bil, barn och två vuxna så räcker inte det så långt.

Jag säger inte heller att hon inte kan vara hemma själv, hennes läkare har ju bedömt att hon inte behöver vara inlagd (som det är just nu). Efter suicidförsöket var jag hemma mycket av oro helt enkelt, för självskada eller fler försök. Sedan har vi försökt hitta en lösning som hon mår bra av, och jag har valt att prioritera att arbeta betydligt mindre än jag brukar. Att jag är egenföretagare gör att det valet ligger nära till hands, som inte hade varit möjligt om jag var anställd. På ett plan får jag ju ansvara för det valet själv, och jag begär inte att staten ska betala för det. Därför frågade jag inledningsvis om någon känner till en fond eller stiftelse som inriktar sig på just att hjälpa de som är ingår situation, eller också andra idéer och tankar.

Där jag kunde önska att samhället var mer stöttande (också för andra som är i liknande situationer) är kanske den där första tiden efter utskrivning. Då var hon faktiskt var så pass skör att hon inte kunde vara ensam. Hennes läkare såg det som positivt att jag var hemma med henne då, men det finns ändå inget utrymme för mig att vara hemma med ersättning. Jag kan tycka att det finns en lucka där för anhöriga med psykisk ohälsa, men jag tänker naturligtvis inte att jag ska vara hemma på obestämd framtid med bidrag.

Det ska vi kolla upp, tack snälla!