Kunde inte ta mig ur sängen!

Sjukskriv dig från jobbet en vecka till att börja med. Försök att få tag på VC under den veckan. När gick mamma bort? Både VC, psyk och kyrkan kan ha anhörig/sörjandesamtal tillgängliga på kortare varsel. Du behöver inte vara religös för kyrkan och de kommer inte försöka övertala/konvertera dig om det är svenska kyrkan du tar kontakt med.

Belasta inte akuten, det är till för folk med riktigt stora problem. Ring VC igen imorgon, jag tror man kan boka tid via 1177 också. 

Som sagt, sjukskriv dig en vecka och sök hjälp via vc, du kan också ringa psyk och om du ska dit så ta med en vän om du har. Ta hand om dig under tiden och var snäll mot dig själv, bara vila, ät och drick, försök hålla rutiner så gott det går. Lever du ensam? Har du någon att prata med alls om detta? 

Sjukskriv dig till att börja med som andra föreslår. Sedan är det att söka akut om du mår väldigt dåligt då är det akut psyk som gäller. 
Samtidigt de kan inte hjälpa dig så mycket med din egna livssituation. De kan hjälpa en så att man snabbare kommer till sin vct eller annan enhet, akut medicinering ibland för tex ångest, sömnproblem.
De kan sätta in antideppressiva som sedan får följs upp på vc. Där  man oftast får bättre hjälp med t ex en kurator, psykolog, medicin, stöd. Sedan är det sommar så kan vara svårare just nu tyvärr. 

Jag kan bara redogöra för akutpsyk där jag bor nu, så kan man alltid vända sig dit. Man får en bedömning av läkare. Misstänker man allvarlig psykisk sjukdom som depression med starka självmordstankar, planer då kan du bli inlagd för att starta upp medicinering, få stöd genom psykiatrin en tid. Remitteras vidare till vanlig psykmottagning. ungefär så. Har bara varit med om professionell och trevlig personal på psyk. Omhändertagande. Har några ggr sökt genom åren för svår ångest. Det kan ibland vara ganska stökigt på akutpsyk. Gap och skrik, hotfulla människor. Alltså andra pat. Vilket kan vara lite skrämmande. 

Därav försök få en tid till vc främst om du står ut. Men bara du vet hur pass dåligt du mår? Är du trött och slut och kan vila? Eller är det att hela livet känns omöjligt och komma upp ur sängen är som att tvingas bestiga Mount Everest i tanken? Har du någon vän, anhörig eller partner att ventilera med?
 

Prata med psykiatrin.

Hur är läget nu?

Har legat i sängen mest hela dan. Ser ingen anledning att gå upp. 

Usch, jobbigt. :( Hur är det med mat? Äter du? Dricker? Du behöver få i dig mat och vätska, för annars blir det ännu värre. 

Har du orkat ringa vårdcentralen? 

Bor du ensam eller finns det någon där som har ett öga på dig? 

Nä, är ensam här. Ligger i ett stort mörk hål känns det som. Fy fan.

Jag har varit med om samma, kunde inte ta mig ur sängen inte ens om det så vore att huset brann...
Jag var förlamad psykiskt.

Jag tycker att du ska sjukskriva dig en vecka, och söka hjälp på vårdcentralen.  

Ja, så känns det. Men det är en så vidrig och obehaglig känsla att den knappt går att beskriva. Det känns som om inget betyder nåt. Bara väntar på att få somna in och inte vakna mer.

Har du sjukskrivit dig nu själv? Eller är du ledig? I vilket fall så ska du sjukskriva. Har ni ingen företagsvård som kontaktar dig tänker jag? 

Är du så dålig att du ligger ensam och vill dö, då tar du telefonen och ringer Akutpsykiatrin i ditt område. Alternativt 112. Ja. 
Att vara helt psykiskt förlamad är en mardröm. Har du då ingen runt dig som kan ringa är du tvungen att orka att göra det själv. Finns det någon anhörig, arbetskamrat el vän som kan hjälpa dig att ringa? 

Dricker du? Äter ngt? 

J-a skit att behöva må så! Kom ihåg att det kan bli bättre! 

Du behöver mat och dryck. Orkar du ordna det själv? Mackor, kex, pasta och sånt enkelt räcker. Bara du får i dig något, plus vatten. Kan du handla eller kan någon handla åt dig? Om inte tycker jag att du ska ringa psykiatrin och rådfråga hur du ska göra. 

Du behöver också prata med någon. Var inte helt ensam hela dagarna. Om du inte har någon att prata med ring tex jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Någon att tala med: 031-711 24 00. Jourhavande präst når du via 112. 

Om du mår riktigt dåligt och inte orkar leva längre är det jätteviktigt att du ringer 112 eller psykakuten. Har du såna tankar? 

Hoppas att du mår bättre.

Hur har det gått? 

Veckan har varit vedervärdig. Jag har nästan inte orkat någonting. Jag tog mig dock till vårdcentralen och där kunde en läkare ganska snart ställa diagnosen utmattningssyndrom med depressiva inslag (jag vet inte om just den specifika diagnosen finns). Hursomhelst har jag fått uppmaningen att vila, vistas utomhus så mycket jag orkar och inte utsätta mig för onödig stress. Och jag har fått Cipralex som läkaren trodde kunde höja mitt stämningsläge. Men effekten visar sig tydligen inte förrän efter några veckor. 

Tänk, jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna vara så här utmattad. Genomtrött hela tiden, konstant oro, hjärnan går på högvarv, blir irriterad oftare än vanligt, superkänslig för plötsliga, höga ljud osv. Jag har aldrig upplevt något som detta.

Bra att du tog dig till läkaren, vet hur svårt det är när man mår sådär som du beskriver. 
Försök ta det lungt och verkligen vila. Hitta små ljuspunkter om det går. Om du kan ta dig ut, sitta i solen en stund. Ta hörlurar, hörselskydd på om det är hopplöst med alla ljud. Ta dig till en lugn skog el vad du brukade gilla när du mådde bra. Även om det bara är en liten stund.
Hoppas även medicineringen hjälper på traven även om det som sagt kan ta lite tid. Har du fått någon kontakt att prata med? Fast ibland måste man må lite bättre för att det ska vara meningsfullt.
Ta hand om dig och vila dig. Skriv dagbok över dina tankar och mående. Ett sätt att få ur sig konstanta orostankar. Kan hjälpa en del. 

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver.
Ge medicinen en chans, det tar som sagt några veckor innan det blir positiv effekt, i början kan det till och med bli sämre...
På dag 2-3 efter att jag börjat ta antidepressiva började jag må extremt dåligt!    
Svårt att förklara,  men det kändes som att jag var fast i en mardröm.    Jag kände inte igen mig själv och fick panik, var så rädd att fastna i det tillståndet. 
Efter några dagar släppte det, och sen började det vända till bättre mående.
Det är väldigt viktigt att vara medveten om att man kan må så extremt dåligt och konstigt i början av medicineringen,  då det tyvärr är en del som blir suicida i det tillståndet.
Det vänder! 
Du mår förhoppningsvis inte sämre efter att ha börjat ta medicinen, men ville ändå upplysa om att det är vanligt att sjunka ännu djupare i början, innan det vänder. 

Bra att du tog dig till läkare.