• Anonym (ts)

    "Barn är meningen med livet" - Skitsnack! Hatar mitt liv

    Jag fick barn för 3 år sedan och har nu en 3-åring och en 1-åring. Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Jag hatar att jag inte har något liv.
    Jag har inte fått egentid på tre år, har inte haft tid med några egna intressen eller ens för träning. Jag har inte haft en sovmorgon. Minsta ammar flera gånger på nätterna. Ena barnet strular på kvällarna och somnar på riktigt vid 22 och andra barnet vaknar vid 4:30. Mån - söndag. Aldrig någon sovmorgon, aldrig en hel natts sömn. Dom sover aldrig samtidigt förutom på natten. Jag får inte ens gå på toaletten utan ett barn i knät eller duscha utan minst ett barn i duschen.
    Det enda jag gör på dagarna är att ta hand om barn. Byta blöjor, komma på mat, laga mat, mata, städa, leka, plocka undan. Och dom bråkar konstant. Dom är söta och roliga, absolut, men det är verkligen skittrist. Jag är trött, sliten och både känner mig och ser 10 år äldre ut. Deprimerad över att få noll stimulans. Känner mig som en robot som håller dom vid liv utan något eget värde. Är det så här det ska vara? 

  • Svar på tråden "Barn är meningen med livet" - Skitsnack! Hatar mitt liv
  • Anonym (Visst)

    Är du ensam med barnen? 

  • Anonym (Sluta)

    Men herregud sluta amma då. 

  • Anonym (Si senora)

    Det är lite så det är, ja. Särskilt om man har skaffat barn tätt och de är mycket små än. 

    Det enda man kan säga är att det blir bättre. Men varför valde ni att skaffa barn så tätt? Det är ju inte barnens fel, direkt. 

  • Anonym (ja)
    Anonym (ts) skrev 2022-06-28 14:32:36 följande:
    "Barn är meningen med livet" - Skitsnack! Hatar mitt liv

    Jag fick barn för 3 år sedan och har nu en 3-åring och en 1-åring. Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Jag hatar att jag inte har något liv.
    Jag har inte fått egentid på tre år, har inte haft tid med några egna intressen eller ens för träning. Jag har inte haft en sovmorgon. Minsta ammar flera gånger på nätterna. Ena barnet strular på kvällarna och somnar på riktigt vid 22 och andra barnet vaknar vid 4:30. Mån - söndag. Aldrig någon sovmorgon, aldrig en hel natts sömn. Dom sover aldrig samtidigt förutom på natten. Jag får inte ens gå på toaletten utan ett barn i knät eller duscha utan minst ett barn i duschen.
    Det enda jag gör på dagarna är att ta hand om barn. Byta blöjor, komma på mat, laga mat, mata, städa, leka, plocka undan. Och dom bråkar konstant. Dom är söta och roliga, absolut, men det är verkligen skittrist. Jag är trött, sliten och både känner mig och ser 10 år äldre ut. Deprimerad över att få noll stimulans. Känner mig som en robot som håller dom vid liv utan något eget värde. Är det så här det ska vara? 


    Ja, det är ganska ofta så det är med barn i den åldern. Och ja, det är slitsamt, och nej det är verkligen inte alltid roligt eller givande att vara mamma till små barn, eller barn överhuvudtaget ens.

    Men, nu har du ju barnen och då är det ju så. Så en tröst är ju att det blir faktiskt bättre. Det dröjer kanske lite till, men det blir bättre. De sover såsmåningom bättre, kräver inte lika mycket passning, du får mer egentid och mer vila. Du aknske börjar jobba igen snart och får lite mer vuxen kontakt. 

    För att du ska stå ut i nuet: vilken hjälp kan du få? Av pappan, någon annan släkting, en kompis? Ibland behövs inte ens praktisk hjälp med barnen, det räcker att bara ha nån annan vuxen att vara med och prata med. Sen vila: kan du få sova mer ostört? Att pappan tar vissa nätter, ger dig sovmorgon när det går? Och det praktiska: kan ni förenkla livet där på nåt sätt? Göra storkok så att ni slipper laga mat varje dag? Unna er hämtmat? 

    Och så du och dig: kan du få komma iväg och göra nåt bara för din egen skull? Massage, fixa naglarna, ligga ostörd på en badklippa några timmar, gå ut och dricka vin med en kompis? 
  • Anonym (ts)
    Anonym (Visst) skrev 2022-06-28 14:34:54 följande:

    Är du ensam med barnen? 


    Egentligen inte men det är jag som tar i princip allt med barnen. Jag har så klart pratat med pappan, men han har massa undanflykter och anledningar.
    Anonym (Sluta) skrev 2022-06-28 14:37:42 följande:

    Men herregud sluta amma då. 


    Jag tror inte amningen gör så stor skillnad. Hon vaknar ju ändå och nu är det säkert mer pga värmen.
    Anonym (Si senora) skrev 2022-06-28 14:38:12 följande:

    Det är lite så det är, ja. Särskilt om man har skaffat barn tätt och de är mycket små än. 

    Det enda man kan säga är att det blir bättre. Men varför valde ni att skaffa barn så tätt? Det är ju inte barnens fel, direkt. 


    Det tog 5 år att lyckas få ett barn och eftersom vi ville ha syskon så kändes det inte som en bra idé att vänta och försöka tajma in en bra tid. Sedan hade vi inte räknat med att det skulle gå riktigt så snabbt som det gick med andra.


  • Anonym (ts)
    Anonym (ja) skrev 2022-06-28 14:38:53 följande:
    Ja, det är ganska ofta så det är med barn i den åldern. Och ja, det är slitsamt, och nej det är verkligen inte alltid roligt eller givande att vara mamma till små barn, eller barn överhuvudtaget ens.

    Men, nu har du ju barnen och då är det ju så. Så en tröst är ju att det blir faktiskt bättre. Det dröjer kanske lite till, men det blir bättre. De sover såsmåningom bättre, kräver inte lika mycket passning, du får mer egentid och mer vila. Du aknske börjar jobba igen snart och får lite mer vuxen kontakt. 

    För att du ska stå ut i nuet: vilken hjälp kan du få? Av pappan, någon annan släkting, en kompis? Ibland behövs inte ens praktisk hjälp med barnen, det räcker att bara ha nån annan vuxen att vara med och prata med. Sen vila: kan du få sova mer ostört? Att pappan tar vissa nätter, ger dig sovmorgon när det går? Och det praktiska: kan ni förenkla livet där på nåt sätt? Göra storkok så att ni slipper laga mat varje dag? Unna er hämtmat? 

    Och så du och dig: kan du få komma iväg och göra nåt bara för din egen skull? Massage, fixa naglarna, ligga ostörd på en badklippa några timmar, gå ut och dricka vin med en kompis? 
    Ja, jag förstår ju någonstans att det inte kommer vara såhär för evigt men just nu känns det långt borta. Jag får tyvärr väldigt lite hjälp från pappan och jag har varken familj eller vänner i närheten.
    Pappan "kan/vill" inte ta barnen själv så jag kommer tyvärr inte ifrån. Han kan ta 3-åringen men skyller på att lilla är så mammig, vilket hon så klart är eftersom han inte har engagerat sig något i henne. Ska fundera över om det går att förenkla något iaf, tack för det tipset.
  • Anonym (ja)
    Anonym (ts) skrev 2022-06-28 14:41:43 följande:
    Egentligen inte men det är jag som tar i princip allt med barnen. Jag har så klart pratat med pappan, men han har massa undanflykter och anledningar.
    Anonym (Sluta) skrev 2022-06-28 14:37:42 följande:

    Men herregud sluta amma då. 


    Jag tror inte amningen gör så stor skillnad. Hon vaknar ju ändå och nu är det säkert mer pga värmen.Det tog 5 år att lyckas få ett barn och eftersom vi ville ha syskon så kändes det inte som en bra idé att vänta och försöka tajma in en bra tid. Sedan hade vi inte räknat med att det skulle gå riktigt så snabbt som det gick med andra.


    Ställ krav då på pappan att avlasta dig, annars har han snart ingen fru/sambo kvar.

    Amningen gör att man känner sig dubbelt så sliten, särskilt när barnet börjat bli året gammalt. Om du slutar amma blir du friare och får tillbaka normala hormoner som kan göra att du mår bättre.

    Om NI kämpat 5 år med att få barn och NI ville ha syskon (om än inte så tätt) så är det ju högst rimligt att NI båda, dvs även pappan hjälps åt med att ta hand om dem. Återigen: ställ krav på pappan! Godta inga undanflykter. 
  • Anonym (Si senora)
    Anonym (ts) skrev 2022-06-28 14:41:43 följande:
    Egentligen inte men det är jag som tar i princip allt med barnen. Jag har så klart pratat med pappan, men han har massa undanflykter och anledningar.
    Anonym (Sluta) skrev 2022-06-28 14:37:42 följande:

    Men herregud sluta amma då. 


    Jag tror inte amningen gör så stor skillnad. Hon vaknar ju ändå och nu är det säkert mer pga värmen.Det tog 5 år att lyckas få ett barn och eftersom vi ville ha syskon så kändes det inte som en bra idé att vänta och försöka tajma in en bra tid. Sedan hade vi inte räknat med att det skulle gå riktigt så snabbt som det gick med andra.


    Jag förstår. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Vi är ju många som har haft småbarn och levt precis såhär i många år. Min mamma brukar säga att man börjar sova hela nätter utan spring ungefär vid sju års ålder. För många kommer det tidigare och för en del lite senare. Då menar jag hela nätter utan att barnet kommer springande till sängen efter halva natten då och då. 

    Man är kanske inte beredd på att det är så mycket arbete med småbarn, men det är väldigt jobbigt och inte så mycket tid för kärlek och roligheter mellan varven. Det är mest att försöka få sova tillräckligt mycket, äta, laga mat, tvätta, hämta och lämna barn osv. Lite lättare blir det när man börjar jobba igen. Då har man åtminstone dagarna där man hinner tänka några egna tankar då och då. 

    Ta in så mycket hjälp som du kan. Låt din man vara hemma ett tag och börja jobba lite tidigare om du känner att du inte orkar. Det är bra för jämställdheten och förståelsen. 
  • Anonym (ja)
    Anonym (ts) skrev 2022-06-28 14:45:16 följande:
    Ja, jag förstår ju någonstans att det inte kommer vara såhär för evigt men just nu känns det långt borta. Jag får tyvärr väldigt lite hjälp från pappan och jag har varken familj eller vänner i närheten.
    Pappan "kan/vill" inte ta barnen själv så jag kommer tyvärr inte ifrån. Han kan ta 3-åringen men skyller på att lilla är så mammig, vilket hon så klart är eftersom han inte har engagerat sig något i henne. Ska fundera över om det går att förenkla något iaf, tack för det tipset.
    Om han är en normal man, alltså snäll och inte en som skulle ge sig på misshandel och liknande. Då skulle jag ställa till med världens liv tills han började hjälpa till och vara medförälder på ett rimligt vis. Det är sorgligt att läsa att pappor än idag struntar i sina barn och struntar i hur deras partner mår i vardagen. 
  • Anonym (Alice)

    Förr om tiden, och även i andra länder nuförtiden, så hjälptes man åt som familj. Man hade mormor, farmor och annan familj nära och mamman hade avlastning.
    Det krävs en by för att uppfostra ett barn.
    Vad som händer nu är att mamman får ta hela lasset själv och blir utbränd.
    Det är alltså inte naturligt med modellen vi har idag där mamman bokstavligt talat gör allt. 
    Familjeplanering handlar om mycket mer än mamma-pappa-barn. 

Svar på tråden "Barn är meningen med livet" - Skitsnack! Hatar mitt liv