Varför separation med barn?
Att växa upp med föräldrar som har en dålig/kärlekslös relation med varandra skadar barnen och fuckar up deras inre kartor för hur en relation ska vara som de sedan tar med sig till sitt eget vuxenliv.
En betydligt mer intressant fråga är: Ni som håller ihop för barnens skull, trots att ni skulle vilja separera, hur fan tänker ni?
Jag lever med en man som vuxit upp i en familj där föräldrar enbart levde tillsammans för barnens skull. Pappan skaffade sig så småningom ett jobb i en annan världsdel och kom hem till jul och sommar under flera år. De lever tillsammans en, men det är en plåga att vara där eftersom de muttrar, grälar och aldrig försitter en chans att sätta dit varandra.
Min man har flera syskon. Han är den ende som lyckats skaffa sig en stadig relation. Han var över 40 när han träffade mig. De andra syskonen har gått från den ena dysfunktionella relationen till den andra, eller så har de gett sig av så fort det blivit allvar.
Den enda anledningen till att min man har en relation, är för att jag stod ut. Jag har fått lära min man hur man visar tillgivenhet, hur man lever i tvåsamhet och att det inte är normalt att dra iväg en månad för att man inte vet hur situationen ska hanteras. Idag är jag glad att jag stod ut, men det var hårt jobb.
Jag är fullkomligt övertygad om att det här beror på deras uppväxt, i en familj där föräldrarna aldrig talat vänligt till och om varandra och än mindre rört vid varandra.